Känns värdelöst hjälplöst

Lille plutten har "ärvt" min förkylning och efter ett par dagar med snorig och täpt näsa är det nu istället en otäck hosta han kämpar med.

Hostan är, utan tvekan, värst på natten och han har svårt att sova liggande. 

Vi har provat att höja huvudänden för honom men eftersom han rör sig en hel massa så hjälper det inget, för rätt vad det är har han ålat sig iväg och ligger fel i förhållande till höjningen. 

Detta resulterar i att jag får sitta med honom i famnen, i soffan och sova. Eller ja, han sover, jag slumrar av och till och känner mig mer död än levande när morgonen kommer. 

Tack och lov har han ingen feber och allmäntillståndet är inte heller direkt påverkat för dagtid äter och dricker han som han bör och leker mellan sovperioderna, precis som vanligt. 

Som förälder känner man sig dock rätt hjälplös och värdelös när man inte kan ta bort hostan eller ens lindra den, men... det är ändå en glad kille och förkylningar går ju över...

   

Otroligt

Visst är det märkligt, på ett underbart, fantastiskt sätt, att det kan komma ut en helt perfekt liten människa, med knorvlar i öronen, alla delar på rätt ställen - och allt fungerar?! 

Nu när den här lilla varelsen ligger bredvid mig med feber och är lite ynklig så vill man bara ta bort alla bekymmer, oro och göra allt bra igen. 

Den varma lilla handen söker efter min och vi ligger nära i sängen och håller hand så länge som han vill och behöver. Mina egna behov är inte längre särskilt viktiga. 

Om något så enkelt som att hålla din hand i natten får dig att må lite bättre och känna trygghet så är det det minsta jag kan göra, min lille bubbelgubbe. 

När febern tar nytt tag och du vaknar ledsen tar jag upp dig i famnen och vi kramas en stund, i mörkret. Ljuset är överflödigt... vi vet, både du och jag, att det är rätt personer som kramas - vi känner så väl varandras dofter, känslan av huden och sättet vi berör varandra på. 

Det är tryggt att sitta och kramas en liten stund i sängen och du slappnar av så vi kan återgå till sömnen. 

Du får en puss till och sen somnar du om. 

Jag ligger vaken en stund och lyssnar på dina andetag i natten och känner den där varma handen som söker efter min igen. 

Även mamman kan somna om nu...

  

5 månader

Uppdatering av bloggen suger, men... jag är fullt upptagen av att njuta av min lilla bebis. Tiden går extremt fort och han är redan 5 månader.

Idag var vi på 5 månaderskontroll på BVC och även denna gång gick det galant! 

Han väger nu 7300 g och är nästan 66 cm lång. 

Han vänder sig från mage till rygg, plockar upp saker som intresserar honom, flyttar saker mellan händerna, sitter med stöd, äter mat och gröt med god aptit och är sällan still. Att hoppa upp och ned i knät med min eller pappas hjälp är jättekul och munpruttar får honom att kikna av skratt! 

Min favoritmugg från Indiska är oerhört fascinerande och gör honom galet exalterad och böcker är bland det bästa som finns när vi läser. 

Förutom att väga, mäta och gå igenom färdigheter så fick han uppföljningsdosen av de vaccin han fick vid 3 månaderskontrollen. Två BVC-tanter med varsin spruta räknade "ett, två, tre!" och stack honom. Han skrek, jag sa att han var duktig, ena sköterskan pep iväg, han var stött och sur en stund på "tant Karin" men det gick över och vi var alla vänner när det var dags att gå. 

Kvar lämnade vi massa blöjor, kläder och leksaker som BVC-tanterna får ge dit det gör bäst nytta. De gör ju hembesök och vet säkert vem som behöver. Vi var nämligen i Norge för en dryg vecka sen och köpte nya blöjor och passade då på att även köpa lite för att ge bort. 

Tror på att man hjälper när man kan, så får man hjälp i nöd...