Vattnet gick natten mellan torsdag och fredag (14-15/5) med ett POP! och ett SPLASH!
Rätt förvånade över att vattnet gått när det är drygt 3 veckor kvar väntar vi ändå med spänning på värkarna så vi kan börja klocka dem och sen åka när det blir dags.
Inget händer!
Senare på natten ringer jag förlossningen och frågar vad man ska göra och får en tid för kontroll på fredag förmiddag.
Känner hur bebisen rör sig i magen med sparkar och så, som vanligt så efter att vi städat bort allt som splashat ut lägger jag mig och sover igen.
En fosterkontroll görs och allt ser bra ut så vi får åka hem. Om värkarna inte startar ska jag vara på förlossningen kl 8:30 på söndag (17/5) för igångsättning. Vi åker och handlar, fikar, fixar mat och allt sånt som man gör normalt, men inget annat än väldigt mild ryggvärk känns och den är inte ens besvärande.
Så, på söndag morgon infinner vi oss på förlossningen och igångsättningen startas med Cytotec. Jag hinner få tre doser under dagen/eftermiddagen och värkarna startar. Jag kan fortfarande andas och "gunga" mig genom dem utan smärtstillande. Tar en dusch när det börjar kännas för mycket, men den hjäkper bara för stunden, så smärtlindring diskuteras.
Jag hade sagt innan att jag bara ville prova med lustgas för epidural skrämde mig - att en nål ska stickas in i ryggmärgen tilltalar inte! Men barnmorskan ville ändå föreslå det för att det är det mest effektiva och efter en stunds diskussion med tilltagande värk går jag till slut med på det.
Klockan har börjat närma sig 19 innan jag har min första smärtlindring och sen kopplas värkstimulerande dropp.
Jag har bara öppnat mig 4 cm och så skulle det vara fram till kl 23:30. Misströstade lite för att inget hände. Runt kl 00:30 kunde jag inte längre stå emot att krysta trots att barnmorskan sa att jag bara skulle slappna av. Det gick inte! Kroppen skötte liksom det där själv så det spelade ingen roll vad jag försökte göra. Det visade sig då att jag öppnat mig de sista 6 cm under den senaste timmen.
Helt öppen var det bara att ta i, låta kroppen styra, andas i lustgasmasken jag nu hade fått med väldigt låg dos lustgas, lyssna på barnmorskans instruktioner.
När huvudet var halvvägs ute sa hon att jag skulle känna efter - surrealistiskt! En lite svampig känsla men jag kände att det var massa hår på det lilla huvudet.
Ett par krystningar till så kom han ut med huvud och kropp på en och samma gång. Barnmorskan la upp honom på mitt bröst och det var nog det sötaste jag sett! Inte röd, ihoptryckt, skrynklig eller nåt. Han var så fin!
Maken klippte navelsträngen och barnmorskan tog hand om moderkakan och visade upp den för oss.
Vi fick in en bricka med fika, men jag orkade inte äta hela den gigantiska mackan. Maken offrade sig och somnade sen. Vi fick ett familjerum på BB där vi fick stanna i 48 timmar pga att det gick så lång tid från vattenavgång till födelse så det fanns infektionsrisk.
Jag uppskattade inte vistelsen på BB, och inte blev det bättre när vi blev inlagda på barnmottagningen för att sola ett dygn efter BB.
Nu är vi i alla fall hemma och skapar våra egna rutiner. Det fungerar bra. Det är en ganska snäll pojk som vaknar och vill ha mat mellan två och tre gånger på natten och vi sover gott mellan. På morgonen tar jag honom gärna till vår säng och myser en stund innan dagen startar.
Så... förlossningen var bra, jag sprack inte, men fick ett par stygn på små rifter som de normalt sett skulle låtit vara men pga EDS'en valde barnmorskan att sätta nåt stygn för att vara på säkra sidan. Smärtan var inte helt outhärdlig men jobbig fram till man kunde börja ta i och krysta - det var den enkla biten tyckte jag.
Belöningen var enorm!
Vi fick en Miro som vägde 3460 g och var 49 cm lång den 18 maj kl 01:03. Trots att han kom tre veckor för tidigt var han ändå en stadig bit och så här 7 dagar gammal har han vunnit sina föräldrars hjärtan!
