tisdag 14 november 2017

Fortsättning följer...

Tiden räcker inte till för allt som händer i livet känns det som. 

Miro har börjat dagis - personalen är fantastiskt duktiga när det kommer till att lära sig om diabetes (från att aldrig hört talas om det i princip) och hantera blodsocker, pump och insulin. 

Det innebär ju även att jag börjat jobba lite mer regelbundet... dock bara 15 tim/vecka än så länge för jag tycker inte Miro ska behöva vara på dagis mer än så i dagsläget. Det kommer ändras med tiden och timmarna kommer utökad både för jobb och dagis. 

Idag är Världsdiabetesdagen och första Diabetesgalan i Sverige. Kunskapen måste öka för att undvika felbehandlingar eller felaktig hjälp vid högt/lågt blodsocker. 

Jag, som mamma, vill inte behöva oroa mer än föräldrar i allmänhet, när Miro är stor nog att röra sig ute i världen på egen hand, för att han missar ta insulin eller tar lite för mycket i förhållande till det han äter, börjar må dåligt och någon tror att han är påverkad och antingen struntar i honom eller tror att de ska hjälpa honom med insulin när han är låg och sänder honom rakt in i koma. 

Jag är så tacksam för pumpen vi har för den ger ganska klara besked om vad som händer. 

I dagsläget ligger i princip allt ansvar för Miros diabetes på mig som mamma men hans diabetesteam har lovat ändra det genom att kalla pappa särskilt på extra utbildning tillsammans med sköterska för att lära sig sätta sensor/cgm och pumpnål. Det är inte det att han inte vill vara delaktig, men pga okunskap tror jag det finns en viss rädsla i att prova och det känner Miro självklart och tillåter inte pappa att ens testa. 

Bytena som gått så bra innan har nu blivit rena kaoset och jag tvingas byta nattetid när han sover djupt - vilket gör att den bristfälliga sömn jag redan hade blir total katastrof. 

Jag håller på att gå sönder som människa, men resonerar så att det är bättre att jag är slut som artist, springer längst med den där berömda väggen med en hand strykande mot den och gråtfärdigt möter varje morgon, än att Miro bygger upp en ångest mot diabetesen som gör allt mer svårhanterligt. 

HAN ska ju faktiskt leva med detta hela sitt liv och få vill jag att det ska bli så avslappnat runt sjukdomen som möjligt. 

Diabetesgalan då... var en gråtfest för mig. Jag satt i sängen bredvid ett sovande barn, fulgrät och bytte pumpnål. Jag grät inte för att jag tycker synd om mig själv eller oss utan för alla andra där ute i Sverige och världen som mår så himla dåligt av diagnosen. Sen kanske jag är en smula mer känslig för att det ligger nära och för att jag är sjukt trött - men att diabetes uppmärksammas i media nu är helt fantastiskt!

Nu är det dags för mig att försöka övertala kroppen till någon timmes sömn innan klockan ringer för att mana oss att åka till jobb och dagis. 

Uppdatering om annat som hänt kommer kanske inom en relativt snar framtid... eller så händer inget - det återstår att se!

Vi avslutar detta inlägg med hur barndiabetes ser ut (för det mesta i alla fall):



måndag 14 augusti 2017

Ack Värmland, du sköna...

Då ligger man här igen... i natten... i sitt flickrum... Skillnaden nu, mot då, är att jag har en egen liten människa att ta hand om, som ligger bredvid mig. 

Just nu drömmer han nog något för han gnäller och skrattar om varannat i sömnen. 

Det här är andra semesterturen vi gjort till mormor den här sommaren. Miro har själv börjat be om att vi ska åka till mormor, packar sin väska med det han vill ha och sätter sig på en pall och väntar. 

De har fantastiskt roligt tillsammans och det skrattas hej vilt hela dagarna... sånt där hjärtligt, bubblande skratt som bara barn kan få till. 

Mammas lille "Bubbubb" har lärt sig att han faktiskt har ett riktigt namn och säger Miro, ordentligt, när någon frågar. Förutom det vet han mammas, pappas, farmors och farfars riktiga namn - mormor heter inget annat än mormor har han bestämt! Han kan namnen på alla färger på 3 språk och pratar både svenska och kurdiska. 

Han är införstådd med att han ska börja dagis när sommaren är slut och säger oftast att det ska bli roligt. Vi får se vad han tycker när det väl drar igång... Och hur det funkar för personalen att fixa med hans diabetes och insulinpump, men det blir nog bra!

Sommaren är inte slut än så vi kan njuta ett tag till innan vi måste lära oss nya rutiner. 

Än så länge kan vi fortsätta med lata dagar, leta "korvar" (mördarsniglar) med mormor, titta på bussar, gå till bryggan, gunga och hoppa i de vattenpölar som sommarregnen skapar. 





    

fredag 7 juli 2017

Tankar i sommarnatten

Lite drygt 8 månader har nu gått sen vår lille plutt fick sin diabetesdiagnos - 8 månader som bjudit på många spännande dagar. 

Vi har provat att bli sjuka med hög feber, högt blodsocker, höga ketoner som följd - men löst det själva hemma (självklart hade vi åkt till sjukhuset om värdena inte sjunkit som förväntat). 

Vi har sänkt Miros HbA1c från 107 till 51 och läkaren var så nöjd med det att vi inte behöver springa där kontroller nu förrän framåt jul kanske. 

Vi gav den första diabetessköterska sparken för att det inte fungerade med henne, varesig med Miro eller rent allmänt då det blev mycket fel och hon glömde att skriva ut recept ett antal gånger. Hennes reaktion på att vi ville byta var minst sagt oprofessionell men nya sköterskan är jättebra - oavsett vad den gamla sa om sin kollega. Hon är rätt ung och har själv diabetes så även om hon inte har patienterfarenhet än så lär hon kunna diabetes utan och innan! 

Vi har varit på flera födelsedagskalas och ett bröllop utan att råka ut för några större missöden med blodsockret. 

Miro pratar bara mer och mer och nya ord bubblar fram varje dag, så nu får vi tänka på vad vi säger för han härmar allt!

Han har dessutom fyllt 2 år den lille skrutten! I 2 år har haft förmånen och glädjen att vara hans mamma!

Sommaren kom, regnet har fallit ett antal gånger och vi springer ut och hoppar i vattenpölarna som bildas så fort det bara går - vatten torkar så blöta kläder gör inget men glädjen det ger måste tas tillvara på!

Vi leker, vi njuter, vi skrattar!

Vi tar livet och dagarna som de kommer...




  


onsdag 22 februari 2017

Long time no see...

Dagarna går - jag är numera "tillfällig" hemmafru (VAB), för att ta hand om vårt underbara lilla energiknippe till son. Vet man inte att han har en väldigt ostabil och svårhanterad diabetes skulle nog alla tro att han är fullt frisk och att jag fejkar vabben...

Kurvorna på insulinpumpen visar dock något annat men det börjar bli bättre, jag börjar känna mig bekväm med att lämna honom några timmar nu och då, men sover fortfarande bredvid honom för pumpen piper och larmar på natten. 

Tanken är att jag börjar jobba lite smått nu, på riktigt och även om det är med viss oro och ångest jag åker och gör det så behövs det för mitt vuxna psykiska mående att träffa arbetskamraterna igen. 

Blir det nåt strul med insulinpumpen eller några andra svårigheter när jag är på jobbet så har vi gjort upp att vi försöker lösa det per videosamtal i första hand så jag slipper kasta mig hem. 

Det kommer säker bli bra!!

Miro gör framsteg, blir mer verbal, har ett stort ordförråd för sin ålder, ljud för det han inte har ord för och förstår ALLT på både svenska och kurdiska. Engelska kan han färgerna på och vissa andra ord, så för att ha fler månader kvar till sin 2 årsdag måste jag, lite skrytsamt, säga att han är fantastiskt duktig. 

Han vill gärna hjälpa till att städa, diska, fixa med tvätten och laga mat. Han kokade sin egen soppa, i sin lilla gryta, på spisen, med de ingredienser han ville ha,  när jag kokade soppa senast. Det är så kul att se hur intresserad han är av allt!

Att han sen har en STARK egen vilja och gärna försöker säga emot, protestera, välja att inte lyssna stundtals får man väl ta. 

Han har i alla fall lärt sig att om man gör något fel eller om någon blir ledsen så går man fram till den, stryker den varmt och varsamt på kinden (som för att säga förlåt) och om personen tillåter även ger en liten puss för att rätta situationen. 

Dagisplats får vi tidigast i augusti men då kommer utvecklingen att ta ny fart för honom misstänker jag (om dagis funkar för honom den här gången) och att interagera med andra barn kommer bli en nyttig upplevelse för honom - barn lär sig mest från andra barn sägs det...

Alla tycker att det är dags att han sover i egen säng, i sitt rum och även om jag skulle vilja dela säng själv med min man istället för att sova i gästrummet med vår lille nisse så tycker jag faktiskt att det är mysigt att sova bredvid honom. Vaknar han på natten pratar han lite med mig, kommer och kryper tätt intill och ligger på min arm en stund, eller med huvudet mot mitt bröst för att höra hjärtslagen. Möts våra händer i nattens mörker så griper de små fingrarna tag om mina och vi ligger och myser. Han kommer flytta tillbaka till sin säng tids nog, när både han och jag är redo, men i nuläget (med en larmande insulinpump) tänker jag inte tvinga honom. 



   



tisdag 3 januari 2017

Försäkringskassan och försäkringsbolaget

Alla pratar om hur extremt långa handläggningstider Försäkringskassan har och hur svårt det är att få ut nåt på sina försäkringar. 

Vi skickade in papper på inläggningen på sjukhuset i mitten av november för barnförsäkringen och i slutet av november för ansökan om vårdbidrag hos försäkringskassan. 

Allt är redan klart!

Vårdbidraget är godkänt, beviljat och storleksbestämt. 

Försäkringsbolaget har betalat ut ett engångsbelopp till Miro som "invaliditetsersättning utan hänsyn till framtida yrke/fritidsintresse". Beloppet blev högre än jag räknat med, men det var ju vara bra. 

De kommer även matcha Försäkringskassans utbetalningar varje månad till mig, så så länge jag får vårdbidrag får jag även från barnförsäkringen. 

Vi har uppenbart valt rätt försäkring och jan INTE klaga på varesig bemötande eller handläggningstid hos Försäkringskassan. 

Man ska inte bara ge ris - beröm måste delas också när det är möjligt!


   

MPR-vaccin

Dagarna innan vi for till Värmland på julledighet gav "tant Karin" vaccination mot mässling, påssjuka och rödahund. 


OM han får någon reaktion så brukar den komma 5-14 dagar efter sticket. 

Miro var förövrigt fantastiskt duktig på sin 18 månaders kontroll. Han känner sig ordentligt bekväm med Karin och följde alla hennes instruktioner och la till lite bonusar till henne som hon annars inte kollar förrän 2,5 årskollen och vid 4 år. 

Inget behövde jag säga att han kan hemma för han visade gladeligen att han både kan bygga och riva klosstorn, alla sina synliga kroppsdelar pekar han ut utan bekymmer (dina med om du tillåter), rita på papper, säga typ två ord bad hon om, men han kan över 20 på både svenska, kurdiska och engelska - han bildar till och med korrekta flerordsmeningar. Karin var impad av hans kunskaper och sa att det är första 1,5 åringen på flera år som självmant lyssnar på hennes instruktioner och utför - och föräldrarna inte behöver säg "det kan han/hon hemma". Han till och med städade upp leksakerna efter sig och la i respektive korgar innan vi gick - för så är han uppfostrad! 

Hon fick en slängkyss och vinkevink när vi gick ut och han visade hennes sin igelkottstatuering. 

Karin på BVC är toppen! Vi älskar henne lite faktiskt! 

7 dagar efter vaccinationen kom febern... över 40 grader och blodsockret samt insulinet fick frispel. 2 dagar höll sig febern så hög trots Alvedon. Sen kom prickarna och febern gav med sig. Prickarna är kvar och det urflippade blodsockret med eftersom kroppen tror att den har en allvarlig infektion - mässlingen. Hoppas det ger sig snart, för även om han är glad och pigg så är ett blodsocker som ligger mellan 13-16 konstant under dagen inte alls bra...

Det nya året kom, fast vi sov gott vid tolvslaget så nu ska man lära skriva 2017 istället och hoppas på ett fantastiskt år!


Miros nya favoritlek är "teparty" så med sin servis serverar han inte bara oss utan även gosedjur och fantasivänner...


Han är en fröjd att se när han utvecklas men nuvarande fasen "KAN SJÄLV!!!!!" inkl "NEJ!!!!" känns numera lite uttjatad och då vill man gärna sätta ut han på gatan och hoppas trollen kommer och hämtar han tillbaka när man hör det för femhundrasjättielftegången på en dag, fast han är ändå söt... så vi behåller'n nog ändå ;)