måndag 5 november 2018

Höstfeeling och blå månad

Löven har ändrat färg och faller mot marken. Luften är så där härligt krispig som den bara är på hösten...

Vi har haft en bra sommar som växlats mellan Värmland och Örebro. Det var ju alldeles för varmt så Miro och jag led oss genom de varma dagarna och sprang ut så fort det trillade ner några förvirrade regndroppar för att få lite svalka och hoppa i vattenpölar.

Insulinpumpen har gått sönder två gånger och bytts ut. Första gången hade den spruckit där reservoaren sitter så den kunde inte dosera rätt mängd insulin. Andra gången hade motorn som pumpar på insulinet på något sätt pajat. Vid båda tillfällena blev blodsockret helt galet och pendlade från väldigt lågt till skyhögt, för att dippa och sen fara bergochdalbana upp och ner. Peppar, peppar - jag hoppas pump nummer 3 håller tills vi får byta till den nya modellen Minimed 670g.



Förskolan fungerar utmärkt nu och fler fröknar har börjat lära sig pumpen. Miro har börjat leka betydligt mer med kompisarna där och protesterar inte alls på samma sätt som tidigare när det är dags att gå dit på morgonen.



Nu till något lite mer allvarligt...



November är Internationella diabetesmånaden och 14 november är Världsdiabetesdagen. Tyvärr får diabetes inte alls lika mycket uppmärksamhet och diabetesforskningen får inte på långt när lika mycket pengar som exempelvis cancerforskningen.

Detta trots att:

  • 2 barn om dagen får diabetes i Sverige.
  • 5 personer dör varje dag, som direkt följd, av diabetes och långt många fler av diabetesrelaterade sjukdomar.
  • Barndiabetes är 3 gånger vanligare än cancer.
  • Diabetes är en livslång sjukdom, utan bot, utan bättring, som faktiskt kan ta ditt liv vilken dag eller sekund som helst om du får för mycket eller för lite insulin - skillnaden är dessutom hårfin! 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, så länge du lever är diabetesen med dig.

Min förhoppning är att forskningen ska gå framåt så mycket att Miro en dag kan leva ett liv utan insulin, kolhydratsräkning, blodsockerkontroller och rädslan för att helt plötsligt dö. Tyvärr räcker inte pengarna till och forskningen är beroende av bidrag - bidrag som folk i allmänhet inte förstår vikten av att ge för att cancer är ett mycket mer laddat ord än diabetes.

Jag tänker inte på Miros diabetes som en dödsdom och han gör det definitivt inte för vi gör ingen större grej av hans sjukdom, men faktum är att om jag/vi inte tar hand om hans diabetes och ger honom insulin eller ger för mycket, så riskerar han att dö inom 24 timmar... kanske mindre.

Detta illustrerar hur lite insulin Miro behöver på en dag, 6,5 E är hans dygnsdos - en droppe liv.