onsdag 22 februari 2017

Long time no see...

Dagarna går - jag är numera "tillfällig" hemmafru (VAB), för att ta hand om vårt underbara lilla energiknippe till son. Vet man inte att han har en väldigt ostabil och svårhanterad diabetes skulle nog alla tro att han är fullt frisk och att jag fejkar vabben...

Kurvorna på insulinpumpen visar dock något annat men det börjar bli bättre, jag börjar känna mig bekväm med att lämna honom några timmar nu och då, men sover fortfarande bredvid honom för pumpen piper och larmar på natten. 

Tanken är att jag börjar jobba lite smått nu, på riktigt och även om det är med viss oro och ångest jag åker och gör det så behövs det för mitt vuxna psykiska mående att träffa arbetskamraterna igen. 

Blir det nåt strul med insulinpumpen eller några andra svårigheter när jag är på jobbet så har vi gjort upp att vi försöker lösa det per videosamtal i första hand så jag slipper kasta mig hem. 

Det kommer säker bli bra!!

Miro gör framsteg, blir mer verbal, har ett stort ordförråd för sin ålder, ljud för det han inte har ord för och förstår ALLT på både svenska och kurdiska. Engelska kan han färgerna på och vissa andra ord, så för att ha fler månader kvar till sin 2 årsdag måste jag, lite skrytsamt, säga att han är fantastiskt duktig. 

Han vill gärna hjälpa till att städa, diska, fixa med tvätten och laga mat. Han kokade sin egen soppa, i sin lilla gryta, på spisen, med de ingredienser han ville ha,  när jag kokade soppa senast. Det är så kul att se hur intresserad han är av allt!

Att han sen har en STARK egen vilja och gärna försöker säga emot, protestera, välja att inte lyssna stundtals får man väl ta. 

Han har i alla fall lärt sig att om man gör något fel eller om någon blir ledsen så går man fram till den, stryker den varmt och varsamt på kinden (som för att säga förlåt) och om personen tillåter även ger en liten puss för att rätta situationen. 

Dagisplats får vi tidigast i augusti men då kommer utvecklingen att ta ny fart för honom misstänker jag (om dagis funkar för honom den här gången) och att interagera med andra barn kommer bli en nyttig upplevelse för honom - barn lär sig mest från andra barn sägs det...

Alla tycker att det är dags att han sover i egen säng, i sitt rum och även om jag skulle vilja dela säng själv med min man istället för att sova i gästrummet med vår lille nisse så tycker jag faktiskt att det är mysigt att sova bredvid honom. Vaknar han på natten pratar han lite med mig, kommer och kryper tätt intill och ligger på min arm en stund, eller med huvudet mot mitt bröst för att höra hjärtslagen. Möts våra händer i nattens mörker så griper de små fingrarna tag om mina och vi ligger och myser. Han kommer flytta tillbaka till sin säng tids nog, när både han och jag är redo, men i nuläget (med en larmande insulinpump) tänker jag inte tvinga honom.