måndag 28 oktober 2013

Pinsamt

Har feber och en envis huvudvärk som inte vill ge sig. Bestämde när jag gick upp i morse att jag skulle åka till kontoret och hämta de papper som skulle till revisorn. 

Allt gick planenligt och jag stod och pratade med revisorn lite om ditt och datt när jag känner mig helt överväldigad av ett illamående och hur hela jag blir kall. Hör henne säga: "Du ser gråvit ut i ansiktet - är du okej?"

Pinsamt....

Nej, helt okej var jag inte, annars hade jag inte svimmat, behövt sitta med huvudet mellan benen och få lite vätska innan jag kunde åka därifrån. Valde att åka hem och vila. 

Pinsamt...

Fast det var värre när jag svimmade rakt över ett rullande rullband på en ICA-affär. Det skrämde kassörskan rätt bra och hon letade i panik efter en knapp att stänga av bandet med, samtidigt som folk bakom mig tog emot mig så jag inte skulle trilla i golvet och såg till att jag hamnade på en bänk där jag fick piggna till. 

Intressant, men detta tycker jag inte vi gör om imorgon - okej, kroppen? 

  

fredag 25 oktober 2013

Kortare

Hittade boken jag ritat upp i hur/var jag skulle mäta mig och mått från strax efter operationen. Bortse från mina "fantastiska" kunskaper i att teckna...

Då, såg måtten ut så här:

1. 41 cm
2. 39 cm (vänster) / 38 cm (höger)
3. 126 cm
4. 109 cm
5. 124 cm
6. 126 cm
7. 63 cm (vänster) / 63 cm (höger)

Totalt: 729 cm

Idag, ser det istället ut så här:

1. 34cm
2. 31 cm (vänster) / 31 cm (höger)
3. 101 cm
4. 88 cm
5. 88 cm
6. 104 cm
7. 53 cm (vänster) / 54 cm (höger)

Totalt: 584 cm

Det gör en skillnad på, fantastiska: 145 cm!!

Jag har blivit nästan 1,5 meter "kortare"! Jag är så himla nöjd! Och då är ändå en hel massa runt midjan, bara överskottshud, så fick jag bort det skulle det innebära ändrade mått, men detta är vad jag har idag, och jag är nöjd!


  

torsdag 24 oktober 2013

Gör om - gör...

Dagligen ser jag frågor från nyopererade i olika forum, som får mig att fundera på om de vet vad de gett sig in på och om operation är rätt för alla...

"När började ni äta chips?"
"Jag har varit opererad 3 veckor - kan jag dricka Coca-cola?"
"De har erbjudande på Big Mac på McD, kan jag äta det? Varit opad 1 mån."
"Hur mycket alkohol kan ni dricka som varit opererade 2 månader?"

Om det är de första sakerna man funderar på efter en gbp-operation kanske man ska fundera på varför man opererades, om det var rätt beslut och vilket resultat man förväntar sig uppnå!

Jag har varit opererad 2 år och hamburgare var inte min första önskan, chips fanns inte med i bilden, söt dricka har jag i princip helt strukit och alkoholen jag konsumerat sen jag opererades är lätträknad.

Säger inte att det jag gör är rätt eller att alla ska göra som mig, men tanken med operationen är ju viktminskning, operationen är ett verktyg och jag måste jobba för att det ska fungera! 

Jag äter godis idag. Jag äter några chips när jag känner för det. Kan äta en bit av en burgare eller ta ett glas vin, men det var inte prio ett eller ens prio tjugo direkt efter operationen - eller ens idag för den delen. Jag prioriterar att må bra och äta hyfsat rätt. 

Ovan nämnda saker bidrog ju till att jagvar i behov av operationen från första början och det är min skyldighet att tänka om och förvalta möjligheten som givits mig - inte fortsätta med samma destruktiva beteende som innan!

Tänk om - gör rätt!

  

tisdag 22 oktober 2013

Nytt extraknäck?

Feber och lite krasslig, men med plikt- och ansvarskänsla, gjorde jag mig i ordning för en tur till Norrköping för ett par återtag. 

Dansken hade planerat resan och varit logistikchef - med varierat resultat. Han är tidsoptimist och tror att allt ska gå så himla smidigt jämt. Så är det... typ aldrig. Restiden störs alltid av vägarbeten, övrig trafik och oförutsedda händelser, så vi var inte i tid till första hämtningen, vilket självklart gjorde att vi blev sena även till den andra. 

Första bilen gick inte att öppna med utlagda nycklar. Låsen var förstörda. Dansken och hans vän krånglade med låsen och försökte få nyckeln att fungera. När det inte gick försökte de med skruvmejsel (?!!?). 

Jag stod mest och betraktade deras försök och funderade om det inte fanns något mer effektivt sätt. Såg att fönstret på passagerarsidan var öppet ett par centimeter och hittade en metallstav som jag petade in där och öppnade dörren, efter lite micklande med dörrhandtaget. Det var en liten lastbil och jag är inte så lång, så det var lite meckigt att fixa, men dansken hade en pall i sin bil som han hämtade och jag kom in i bilen, utan mejsel eller nyckel. Nytt extraknäck, kanske?

Trodde att killar var bättre på sånt där, men det krävdes en kvinnas list för att komma in i den här bilen. 

Tyvärr startade den inte och stod riktigt illa till så en bärgare fick komma med en startbooster och hjälpa oss... Allt detta gjorde oss mer försenade till andra bilen, som vi sen fick nycklar till och upptäckte att även den vägrade starta, men den stod bättre till och vi kablade igång den. 

Strax efter 20 var jag hemma. Jag har feber och känner mig lite småhängig. Jag missade dessutom ett av Cityakuten-avsnitten som var idag - det blir minus i protokollet för dansken!

  

söndag 20 oktober 2013

Jankas blågräs

Lördagen spenderades i trevligt sällskap, men låt oss inte gå händelserna i förväg...

Tanken var att vi skulle gå upp och åka tidigt från Örebro. Jag sov uruselt (läs, ingenting) tills klockan blev ca 5:45. Då slumrade jag till så när alarmet gick var jag inte alls upplagd för att fara iväg för att vara bland de första i kön på utförsäljningen. 

När klockan var 8 kom jag upp, gjorde mig i ordning i lugn och ro och vi var väl framme i Karlstad ca 11. Utförsäljningen gav inte så mycket denna gång - en kavaj och en skjorta till gubben och en stickad tröja till mig. 

Vidare för att fakturera, vilket gick på ca 30 min, innan vi for och hämtade mamma för vidare färd till broder med fru. 

Där satt vi och fikade och pratade en lång stund tills kvällen huvudattraktion gick av stapeln - Café August, middag och musik av Jankas Blågräs. Himla trevligt!

Kvällen bjöd på många glada skratt, god mat, bra uppträdande - tror alla var nöjda!


Nu är detdags att ta kvällen... Detär väl jag, 93-åringarna på hemmen och 2-åringarna som vill/ska sova vid den här tiden...


  

torsdag 17 oktober 2013

Skruvat

Igår vardagslyxade vi det lite med middagen... eller, lyxa vet jag inte... det var vär så att färsen inte var den vanliga nöt- eller fläskfärsen, annars var ju rätten i sig rätt vardaglig - Kronhjortsfärsbiffar med potatismos och vitlöks- & timjansmör. Det blev, över förväntan, gott!


Det var vad jag orkade med igår. Idag jobbade jag hemifrån, kroppen orkade inte åka och sitta på kontoret. Vi hämtade två minibyråar på Netto som blev mitt dagsprojekt. Efter att sängen höjdes behövde vi bättre sängbord och vi hade dessutom inte likadana innan så det var inte så snyggt. Nu hade Netto kampanj den här veckan på en liten byrå (deras benämning) som jag räknade ut skulle bli perfekta som sängbord. Priset, 249:-/st, var dessutom riktigt bra eftersom sängbord annars kan vara nästan hur dyra som helst...

Det blev mitt uppdrag att skruva ihop dessa tingestar. Skruva möbler måste nog tillhöra de tråkigaste sakerna som finns. Får man dessutom en jätteplottrig beskrivning där pillidutt A ska kopplas ihop med grejsak K och det finns 23 skruvar av modell 4 och 33 av spik 7 brukar det alltid bli nåt tok, nåt fattas, nåt skruvas fel och jag blir gråtfärdig. 

Här hade danskarna tänkt till - varenda del var märkt med en bokstav, varenda skruv ordentligt sorterad i separata påsar som även de var märkta... allt var väldigt prydligt ordnat i den platta kartongen. Lika tråkigt att skruva, men lättare när man inte behövde leta efter rätt delar. 


Jag blev nöjd med resultatet. Det ser mer enhetligt ut i sovrummet nu. En huvudgavel skulle vara snyggt också, men det får bli ett senare bekymmer. 



  

onsdag 16 oktober 2013

Tröttmössa

Oj! va trött jag är idag! Och jag har dessutom lovat att sitta på jobbet hela dagen för alla andra är borta... Så vi har bunkrat upp med popcorn, film, isvatten, clementiner och ravioli till mig för att jag ska klara mig. Soffan är bokad och eventuella besökare får gärna utebli.

Jag har ett fantastiskt jobb - har jag sagt det förut?!

Inatt vaknade jag och tyckte det var lite kyligt. Mitt täcke var borta, men jag låg så himla skönt att jag inte ville flytta mig... Kände täcket med handen och började dra det över mig. Det tog emot... Tog i lite och antog att gubben nog låg lite på det. Drog så han flyttade sig och jag fick täcket över mig en bit.

Då säger han lite uppgivet "Ge tillbaka mitt täcke! Det är kallt!" halvt i sömnen.

Han hade inte legat på mitt täcke, han hade försökt hålla i SITT täcke, för allt han kunde, när jag drog i det.

Mitt täcke hade jag tydligen rullat ihop till en korv och använde som stödkudde vid benen - det var därför jag låg så skönt...

Stackar'n!

Ja... han fick sitt täcke tillbaka och jag fick ändra ställning och använda mitt täcke som täcke istället.

Bilsitsen jag fick från arbetsterapeuten blir jag inte vän med! Det var inte en sån jag menade att jag ville ha och den fungerar inte alls så bra som jag hade tänkt! Tyvärr säger hon "en sån har jag aldrig förskrivit så det vet jag inte hur man gör/hur den fungerar" och sen förskriver hon något annat istället för att ta reda på vad som är bäst för mig. Hon har inte ens gjort någon bedömning/utvärdering på hur jag gör när jag exempelvis står i köket och jobbar, för att se om det finns något hon kan ändra på eller saker som kan underlätta.

Jag vet ju, genom bekanta som är arbetsterapeuter, att det finns en bok med kriterier för olika sysslor som ska betygsättas, sammanställas och utvärderas för att få en helhetsbild av vad den enskilde individen har för hjälpbehov. Hon har inte gjort ett dugg av det!

Jag önskade en ståstödstol att ha i köket när jag lagar mat/diskar, som jag kan vila rumpan mot, men ändå ha rätt arbetshöjd. Hennes förslag är en arbetsstol, vilket är som en kontorsstol - det är inte det jag är ute efter!

När jag står på mig föreslår hon en stol med ett magstöd som jag kan luta mig mot, vilket i och för sig kan vara bra, men den modell hon föreslog är värdelös för mig eftersom jag måste klättra över sitsen, och har jag ont kan jag inte "sitta upp" som på en cykelsadel på en cykel (ta över benet över sitsen liksom)! Om man kan vika magstödet åt sidan för att sätta sig rakt framifrån och sen fälla fram magstödet så är det en bra idé, men nej, det kan man inte, enligt henne och en arbetsstol är bättre för det är det hon brukar förskriva. Hon har bara förskrivit en ståstödstol under sina år som arbetsterapeut och det blev inte särskilt bra, enligt henne själv - kanske beror på att hon inte är öppen för annat än det hon själv snöat in på?!

Lite besviken blir man ju när det känns som man möts med okunskap och av någon som ska försöka "sälja in" sina favoriter på en, som om hon vore sponsrad.

 

måndag 14 oktober 2013

Bostadsanpassning

Håller god min, det gör jag vill jag lova. Är inte förtjust i denna kommunala arbetsterapeut! Hon är under all kritik, men det reder sig nog efter stormötet på Smärtkliniken då jag kommer föra fram mina synpunkter hur detta (inte) fungerat.

Fick i alla fall en förhöjning till toasitsen, med uppfällbar handtag, en förhöjning till sängen, men stabiliteten måste eventuellt förbättras och en sängbygel/grepp/handtag för att lättare komma i och ur sängen. Bygeln är lätt att bort för sängbäddning, om man får gäster och inte vill skylta med sin sjukdom/problem osv. 

Fick även ett par andra saker som jag lovade prova. Den för lättare i- och urstigning i bil blev jag besviken över - det var inte en sån jag menade och jag har testat denna, den fungerar marginellt bättre än utan, men korvar ihop sig, trycker och är otäck. 

Får nog ta ett snack med Smärtkliniken om att kommunikationen inte fungerar och hon säger att saker inte finns, som står med på deras hemsida. Det är flera områden där hennes kompetens inte räcker till och det vill inte jag lida för! 


Har även fått hjälp att lägga en ryamatta i vardagsrummet. Har inte bestämt mig än om den passar eller ej, men den får bo där tillsvidare...


  


Helgbravader

Vad ska man säga...?

Lördagen ägnade jag åt att plocka undan i sovrummet och under sängen inför dagens bostadsanpassning. Det lilla tilltaget ägnade jag mig åt när maken jobbade och det straffade sig innan jag ens var klar - genom blödning, men det blev gjort i alla fall.

Resten av lördagen gick i vilans tecken för att blödningen skulle avta och jag blev rätt trött dessutom.

Igår, söndag, låg jag i sängen och drog mig ett tag innan jag var tvungen upp för att komma i ordning. Planen för dagen var en tur till Uppsala för att gå på konsert med morbror. Helen Sjöholm på Uppsala Konserthus. Konserten var underbar och Helen Sjöholm har en fantastisk röst. Hon sjöng i drygt 2 timmar utan paus och blandade rätt friskt mellan musikal och annat.

Min hjärna slutar dock sällan att fundera så när jag satt där och lyssnade började jag fundera på om musiker fungerar på samma sätt som andra... Blir deras jobb "vardag" också, så de gör det de ska, precis som jag gör på mitt jobb?

När jag sitter och pratar med kunder kan ibland tankarna vandra iväg och jag tänker ut vad som behöver handlas, funderar ut vad vi ska äta, om det är något som måste göras...

Gör Helen Sjöholm och Jojje Wadenius också det när de står där på scenen och river av en låt, några smäktande toner som trollbinder publiken...? "Undrar om vi har mjölk kvar hemma? Är det sista toalettpappersrullen som sitter i hållaren? Kom jag ihåg att avbeställa tandläkartiden?"

Tyvärr hände något i kroppen halvvägs genom konserten och jag fick kanonont och kände sen av varje basslag som durrade genom golvet. Det var mindre trevligt, men jag uthärdade och njöt ändå av den vackra sången...

 

fredag 11 oktober 2013

Möte med arbetsterapeut

Dagens möte kändes inte alls lika bra som tidigare, de jag haft på Smärtkliniken.

Klockan 10 idag skulle distriktsarbetsterapeuten komma på hembesök. Jag hade meddelat på jobbet att jag skulle jobba hemifrån på förmiddagen. Maken hade bytt pass och skulle också vara med.

Strax innan kl 10 gick jag ner i entrén för att möta upp henne. Klockan blev 10, 10:05, 10:15... jag började fundera om mötet skulle vara på Hjälpmedelscentralen istället, men var säker på att hon sa att hon skulle komma hem till oss och titta på exempelvis sängen för en eventuell förhöjning osv. Klockan gick och när klockan var 10:35 hade mitt tålamod runnit över, jag hade ont i hela kroppen och orkade inte stå kvar längre.

Ringde henne för att se vad hon var, men fick inget svar. Ringde flera gånger och även till hennes kollega för att se om hon överhuvud taget var på plats idag - inget svar.

Tog smärtstillande och la mig i soffan... rätt så irriterad!

Maken var tvungen att åka till jobbet och jag hade fortfarande inte hört nåt.

När klockan var typ 11:45 ringde hennes kollega upp och undrade varför jag sökt henne. Från henne fick jag arbetsterapeutens nummer och fick till slut tag på henne. Förvirrad sa hon mycket säkert att det inte var den här veckan, men jag stod på mig och sa att hon visst sagt i måndags att det var den här fredagen! Klockan 10! Och var var hon?!

Hörde att hon bläddrade och sa "oj!", hon hittade förmodligen mig i kalendern. "Vad kan jag göra för att gottgöra det här då?" frågade hon. Ja, skadan är ju redan skedd, jag kommer inte att komma till jobbet i tid, maken har åkt till sitt pass som han bytte för att kunna vara med - inte vet jag vad du ska kunna göra?

Hon kom i alla fall efter 10 minuter, 2 timmar sen!! och ingav inte mycket förtroende. Hon pratade om helt andra saker än mig och det jag frågade om, beskrev, visade bilder på, hade hon aldrig hört talas om. Hjälpmedlen hon skulle haft med sig hade hon självklart inte med. Hon hade inga egna idéer om saker som kunde underlätta min vardag utan gick helt och hållet på vad jag frågade efter... Nej, den här kvinnan föll mig inte i smaken och jag ska fråga på Smärtkliniken om jag inte kan få någon annan istället.

Hon kommer tillbaka på måndag kl 14.30 (om hon kommer ihåg), tillsammans med några tekniker som ska hjälpa mig byta ben på sängen, sätta dit förhöjning och något handtag för att lättare komma upp. Får se om de dyker upp eller ej. Detta innebär att jag måste plocka bort allt i sovrummet, så de får plats att flytta runt sängarna, vända på dem osv. Jag hade andra planer för helgen, men...

Bolltäcke hade hon fortfarande ingen idé om och hade aldrig hört talas om den modell jag önskade.

På det stora hela hade hon ingen aning om vad EDS är eller vilka problem man kan ha, vad som kan hjälpa/stjälpa. Trots att jag flera gånger sa att jag var tryckkänslig och vilka problem jag har var hennes förslag tvärt emot vad jag önskade. Hon var inte särskilt lyhörd kände jag...

Nej, Smärtkliniken får högsta betyg - distriktsarbetsterapeuten ligger och nosar på bottnoteringen!

 

tisdag 8 oktober 2013

Likt en rysk furste


"Potemkinfasader/Potemkinkulisser är bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs ha kommit från den ryska fursten Grigorij Potemkin som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 lät bygga teaterdekorationer utefter hennes resväg, föreställande välmående byar, för att ge intryck av det välstånd han snabbt åstadkommit på den nyerövrade halvön."



Där har ni mig!

Precis som Potemkin försökte dölja en bedrövlig verklighet med fasader, precis på samma sätt gör jag! Jag har, i princip, hela tiden en fasad utåt att allt är okej, allt är bra, rosenrött skimmer, fjärilar som fladdrar, fåglar som kvittrar, rådjur och kaniner som skuttar som i bästa Disney-anda.

Frågar någon mig hur det är, är svaret givetvis "Allt är bra!". Frågar någon mig hur jag mår, är svaret lika givet "Jag mår bra!"

Här är allt bara "peachy perfect", "fine and dandy", toppen, inte ett moln så långt ögat kan nå - om du frågar...

Verkligheten är en annan och det är väldigt energikrävande att hela tiden spela "glad och toppen". Det är energislukande att ha en fasad utåt men att ha en annan verklighet... fast... man vänjer sig vid det också.

En hint om att allt inte är "bara toppen" är när mitt svar på frågan hur jag mår blir "Det är okej..." - det betyder i regel att livet är skit, men jag vill inte prata om det, så istället för "bra" tar jag ner det en nivå till "okej", för hos mig är "okej" inte lika bra som "bra". "Okej" är bara "så där". På gränsen mellan att vara hur skit som helst och nästan underbart. 

Det är väldigt få människor jag kan vara ärlig och säga till "Idag mår jag helt fördjävligt! Jag har ont! Jag vill inte röra mig! Jag är trött! Min energi är slut! Livet suger! Låt mig vara!".

Anledningen till att jag sätter upp fasader är att jag inte vill göra andra människor ledsna. De brukar få ett ledsamt uttryck i ansiktet när jag börjar hinta om hur jag faktiskt mår, hur ont jag faktiskt har och vilka problem EDS för med sig, och det där ledsna orkar jag inte se. Jag vet att det inte är "åh, måste hon beklaga sig igen!!!"-ledsamhet, utan mer "åh, det är faktiskt synd om henne, hon som annars klarar allt och är så frisk!"-ledsamhet.

Jag brukar inte beklaga mig till folk i allmänhet. Folk i allmänhet vet kanske inte ens om att jag har EDS och kronisk, ibland nära förlamande, värk eller så har jag sagt det lite grann i förbifarten och liksom raskt rusat vidare mot nya samtalsämnen för att undvika följdfrågor och... den där ledsna blicken.

Jag gillar inte att göra andra ledsna, då är det bättre att sätta mina egna känslor och min egen smärta åt sidan och sätta upp fasaderna av att allt är bra.

Behöver du hjälp? Jag hjälper. Behöver du prata? Jag lyssnar. Undrar du hur det är? Det är bra. 

Det straffar ingen annan än mig och det gör jag så bra själv genom dessa fasader så det känns som att det kan vara struntsamma. 

Ibland måste jag dock släppa garden. Man orkar inte hålla upp tunga kulisser i all evighet utan att få vila mellan föreställningarna. 

Detta kan jag bara göra där jag känner mig riktigt bekväm, eller... där jag faktiskt inte bryr mig om vad folk tror, tycker och tänker om mig och mitt mående och smärta. 

Och ibland, de där sällsynta och lite otippade gångerna, kommer det som utan förvarning - jag är inte med på det, men det måste bara komma ut, i vilken form det än må vara - gråt, skrik, förtvivlan, upprymdhet, stillhet, tystnad. 

Önskar bara att det fanns folk runt mig som förstod, lät det komma och tog emot de fallande fasaderna och kulisserna så de inte går sönder mer än nödvändigt - för de ska snart användas igen.

The show must go on!

Nära Eremitaget i St Petersburg, från resa med maken 2009.
  

Tjockis vs smalare

Satt och tittade igenom fotoalbum i datorn och hittade fem tjockisbilder på mig från vår resa till St Petersburg 2009. Detta är inte ens när jag var som störst och här är jag STOR!


Här är ett kollage på hur jag ser ut idag, igår och förra veckan... Det är... hm... lite skillnad!


  






Anpassar mig

Hade helt glömt bort mitt paket som kom från E.l.f härom dagen! Hur kunde jag?!

I alla fall... det var några saker jag beställt och sen ett "höstpaket" med massa roligt som de på E.l.f plockat ihop - allt kommer komma till användning! Nu är detta ingen sminkblogg, så jag lämnar det så... med att jag fått ett paket och det var roligt!


Kontaktade min distriktsarbetsterapeut igår. Den damen förefaller vara lite mer än lovligt virrig, men hon kommer i alla fall på hembesök på fredag. Då ska hon även ha med sig en "vändsits" till bilen så det blir lättare att vända sig i och ur, hon skulle ta med någon form av "vändlakan" så det blir smidigare att vända sig i sängen när man har ont och eventuellt en förhöjning till sängen. De andra sakerna jag efterfrågat som exempelvis ståstödstol till köket, bolltäcke och ortoser till handlederna skulle vi diskutera när hon kommer. Bolltäcke och ortoser var tydligen inte hjälpmedel utan måste köpas av mig själv, men jag vill ju gärna testa ett bolltäcke innan jag köper det i så fall för det kostar ca 6000:- och ger det mig mer smärta än nytta är det rätt bortkastade pengar. Ortoser fattade hon nog inte vad jag menade med för det skulle jag köpa själv hos Varsam tyckte hon, men det är inte en plastskena med kardborreband jag menar - så jag får visa henne en bild när hon kommer. Kanske hon kan se något annat som kan underlätta vardagen också.

Det positiva är ju att allt går rätt fort i alla fall när hjulet väl satts i rullning... Är inte van vid det riktigt - att det händer saker, så snabbt, men det är en positiv förändring. 

  

söndag 6 oktober 2013

Lugn helg

Den här helgen har varit osedvanligt lugn, trots att jag var en sväng till Karlstad.

När jag kom hem igår hade vi bestämt att vi skulle gå på date, jag och maken, så vi duschade och gjorde oss presentabla innan vi for in till stan och åt jättegod indisk mat på Karishma. Mycket mat och vi orkade inte äta upp riktigt allt. Förrätten hette Pakaura vilket var friterad lök med smak av chili, spiskummin och koriander, med en myntasås - supergod!

Till varmrätt tog jag en Lamm Rogan, som är en lammgryta med massa god smak. Maken tog en Karishma Grill Garlic, vilket var tandoorgrilkad kyckling, lamm, fläskfilé och scampi med smak av vitlök och kryddor. Till detta hade vi ett Naan-bröd och massa goda såser/röror. 


Efterrätt orkade vi inte, men nästa gång... då blir det en Kulfi (indisk glass) och en Limelassi (yoghurtdryck med limesmak). 

Det regnade och vi var trötta så vi åkte hem och kröp upp i soffan ett tag. 

Idag har vi inte gjort många knop. Jag vaknade ganska tidigt och bestämde att jag skulle börja läsa "Varför gråter inte Emma?" och den avslutade jag, fyra timmar senare, efter ett antal tårar...


Max har fått en "mani/pedi" = jag har klippt hans klor och Albin har mest vilat...


Nu har jag bakat en citronkladdkaka och funderar på att ta fram nästa bok, men nöjer mig nog med en bit kaka och lite tv...


  

Smärtkliniken del 4

I fredags var jag på mitt sista möte, innan stormötet, på Smärtkliniken. Nu var det med arbetsterapeuten...

Jag trodde innan mötet att hon skulle kunna hjälpa mig med eventuella hjälpmedel för att klara vardagen bättre - det skulle hon väl i och för sig, men det är inte hon som skriver ut hjälpmedel. 

Min uppgift blir att ring kommunen och be att få kontakt med min distriktsarbetsterapeut för hjälp, så hon pekade mig i rätt riktning i alla fall och om det blir problem på vägen är det bara att kontakta henne så hjälper hon till och reder ut dem...

Hon ställde massor med frågor om hur jag löser vissa vardagliga göromål, vad jag får hjälp med, hur jag klarar mig i olika situationer osv. 

Vissa saker var ju inga problem att svara på, vissa saker svårare och vissa frågor passade inte ens in i min vardag... Exempelvis, "om du får punktering och måste byta däck på bilen, hur går det när du har smärta?" ??? Ursäkta, men jag befattar mig inte med annat än att fylla på bensin i bilen, smärta eller ej, intresset finns inte, så... smärta eller ej skulle jag inte veta hur man gör och hjälpen finns ett telefonsamtal bort - jag betalar någon för att hjälpa mig! 

Detta möte, precis som de tidigare, var bra och nu återstår att se vad de kommer fram till och hoppas det finns något de kan hjälpa mig med. 

  

onsdag 2 oktober 2013

Hundtricket

Broder var här med deras hund på förmiddagen idag för att de skulle ut och åka en sväng och inte ville ta honom med sig för att det skulle bli för många timmar i bilen...

Mina katter har aldrig sett en hund förut och var inte helt imponerade av deras nya bekantskap. Jojo är van vid katter och brydde sig inte ett spår.

Albin gjorde en "Lotta på Bråkmakargatan" och flyttade hemifrån med sin leksak och lite mat - ut på balkongen... men jag tror han kommer hem igen när det skymmer och blir lite kallare ute.

Max försökte, sitt allra bästa, att vara stor och stöddig, så när Jojo somnat smög han sig fram och la fram ett ordentligt "frääääääs!!!" och gick sen och åt hundmat som om det inte fanns någon morgondag. Jojo hörde inte fräset och brydde sig inte att nån liten krake försökte knapra i sig hans mat.

Jojo åker hem imorgon eftermiddag så jag tror säkert jag kan få dem alla tre att överleva natten.

Vi tog en promenad runt Rävgången och tittade på skuttande kor som verkade tro att det var vår, får som tydligen hade bråttom någonstans, fåglar och trollsländor. Nu får han vila lite innan vi tar en kvällspromenad.


Åkte förbi Statoil och köpte en 10 kronors-korv till mig och bad om att få köpa en kall korv till vovven. Statoilkillen är så himla rar så han gjorde i ordning en take away-box med fyra kalla korvar som jag inte fick betala för. Han tyckte det var gulligt av mig att beställa till hunden med och jag sa att det blir så tråkig stämning i bilen om jag äter själv. Jojo tyckte jag var toppen som bjöd på korv innan och efter promenaden. 

Fast... jag blir nog aldrig någon hundmänniska...