Första frågan var "Förstår du varför du träffar mig, eller ska jag förklara det?"
??? Säger det sig inte lite själv om man har en smärtbild, att det påverkar även psyket och att man av smärttillstånd kan bli nedstämd/deprimerad, få ångest osv?
Nej, du behöver inte förklara - jag förstår varför en psykolog ingår i smärtutredningen.
Så... med det avklarat startade hon sin ganska djupgående utfrågning som innefattade allt från uppväxt, familjeförhållanden, skolgång och fram till idag. Hur mitt sociala nätverk såg ut, om jag har vänner som tar mer från mig än de ger, om folk förstår varför jag har ont, accepterar att jag kanske inte alltid är på topp eller orkar lika mycket som andra, om jag känner att jag har stöttning från make och familj...
Jo, jag har ett socialt nätverk, men hela finns inte i Örebro. Värmland är dock nära och med telefon finns de hos mig när helst jag vill. Självklart har jag energitjyvande vänner - vem har inte det, men jag hanterar det genom att finnas tillgänglig när JAG orkar och håller mig undan när min energi knappt räcker till mig. De flesta förstår och gör de inte, trots att jag förklarat både en och hundra gånger, så gör de inte - det ändrar dock inte mycket... smärtan och EDS'en finns där likväl och jag orkar inte oroa mig för vad alla andra tycker och tänker. Hemma och från min familj känner jag att jag har det stöd jag behöver.
Hon undrade om jag får så ont att jag inte kan hantera det och om jag i då fall känner att jag vill eller har skadat mig själv.
Enkelt svar - nej! Jo, jag får ohanterbar smärta MEN jag vet ju att den ger med sig förr eller senare och gör den inte det kommer den nya smärtnivån att bli vardag också en dag så varför ska jag åsamka mig ytterligare skada/smärta genom att exempelvis skära mig själv?! Men självklart dippar mitt humör när jag mår dåligt fysiskt, det gör väl i princip allas...
Sen ville hon veta om jag kan göra något för att avleda fokuset från smärtan eller lindra den och det kan jag väl, förutom smärtstillande... Yoga, meditation, vila, varma bad var några exempel. Hon undrade vilka meditationstekniker jag använde mig av och ville stjäla en idé från mig som hon tyckte var fiffig. Jag kan, för att fokusera alla sinnen på något annat än smärtan, läsa ett partitur (orkesternoter för samtliga instrument) samtidigt som jag lyssnar på stycket. Jag väljer ut ett instrument, 2:a violin exempelvis, och koncentrerar mig på enbart vad som händer för det instrumentet och stänger allt annat ute. Jag använder då syn, hörsel, känsel, fokuserar allt på något, sorterar och följer. Det får mig att glömma smärtan för en liten stund.
Hon ansåg att jag inte kommer vara hjälpt av deras kurs i smärthantering för jag hade kommit så långt redan och hade utvecklat tekniker för att hantera smärtan på egen hand, anpassat min vardag efter hur det fungerar för mig men ändå för att fungera i ett normalt samhälle.
Hon skulle undersöka var det finns medicinsk yoga i Örebro, vad man kan göra för att förbättra sömnsituationen och diskutera med läkaren om problemen EDS'are har med läkemedel - att man behöver högre doser och att halveringstiden är snabbare så beroende sällan uppstår, för att förskrivande läkare sen inte ska stämpla mig som narkoman/missbrukare.
Nu återstår mötet med arbetsterapeuten innan det blir avslutande gruppmöte, vilket kommer bli innan jul. Arbetsterapeuten träffar jag på torsdag och hoppas hon kan hjälpa mig med några hjälpmedel jag önskar för att underlätta vardagen ytterligare.
Är fortfarande nöjd med bemötandet jag fått och de möten jag haft på Smärtkliniken. De ger intrycket av att när det är min tid, så är det MIN TID och de stressar inte för att de har en annan patient om några minuter. Ordentligt med tid är avsatt för varje möte och det känns som det jag vill säga noteras och är viktigt och det är viktigt för mig, i mitt möte med vården! Tummen upp!
