Rocky road

2019 började ganska skakigt och de senaste månaderna hade jag gärna haft ogjorda...

Ibland tar livet oväntade svängar och då är det bara att sitta still i båten och följa med. Jag stod inför val som både kändes svåra och enkla samtidigt. Valde ena vägen och följde den ett bra tag. Den visade mig att jag fixar det mesta på egen hand, vilket var en befriande känsla och jag kunde då lägga om mitt sinne och välja den andra vägen - i hopp om att den vägen inte delar sig igen och leder mig på villovägar...

Tiden får utvisa allt, men oavsett går jag med försiktiga steg på vägen med vissheten att jag fixar ALLT!

Har även haft duster med Försäkringskassan om vårdbidraget. Deras handläggningstid lämnar en hel del att önska då kötiden är minst 6 månader - upp till 1 år, vilket inte är annat än rent bedrövligt! Ringde i princip dagligen till en handläggare och frågade hur jag låg till i kön, tills jag lackade ur rejält när de hela tiden sa ”vi jobbar med ansökningar som inkom i början av sommaren -18” och KRÄVDE ett interimsbeslut som jag till slut fick och nu är vårdbidraget igång igen. Ny ansökan måste skickas in i augusti för att vara säker på att det inte blir ett glapp igen om de har samma handläggningstider inför nästa år.

Nu är siktet inställt på två roliga saker:

• Miros 4-års kalas i maj... Presenter är klara sen länge. Han vill ha chokladtårta, närmaste släkten och grannarna på besök, grillat till middag om vädret tillåter... och ballonger... massor av ballonger. Har det mesta klart redan och listor på det som ska fixas - jag är en listmänniska. Finns inget som är så tillfredsställande som listor som man kan bocka av och slippa stressen över att ha missat något. Däremot är det svårt att förstå att vi redan ska ha 4-års kalas! Min lilla bebis är ingen bebis längre. En tänkande, resonerande liten minimänniska, full med egna idéer och känslor. 

• Den andra saken vi räknar ner till är semestern. Vi åker till London i augusti! Där ska vi åka dubbeldäckare, tunnelbana, hissar och rulltrappor. Vi ska se hur stora dinosaurierna var på Naturhistoriska museet, mata ekorrar i Hyde Park, besöka Transport Museum, Hamleys leksaksaffär och se Big Ben. I princip ska vi göra ett Greta Gris-avsnitt på några dagar... Greta Gris Skolutflykt fast i verkligheten och utan så mycket grisar.

Vi har gått från Duplo till vanligt Lego och från små byggsatser till rätt stora. Den senaste stora var en Polisstation med 894 bitar som Miro byggde helt på egen hand. Jag får bara byta sida i instruktionsboken. Inte illa pinkat av en kille som inte fyllt 4 år än!

   

Höstfeeling och blå månad

Löven har ändrat färg och faller mot marken. Luften är så där härligt krispig som den bara är på hösten...

Vi har haft en bra sommar som växlats mellan Värmland och Örebro. Det var ju alldeles för varmt så Miro och jag led oss genom de varma dagarna och sprang ut så fort det trillade ner några förvirrade regndroppar för att få lite svalka och hoppa i vattenpölar.

Insulinpumpen har gått sönder två gånger och bytts ut. Första gången hade den spruckit där reservoaren sitter så den kunde inte dosera rätt mängd insulin. Andra gången hade motorn som pumpar på insulinet på något sätt pajat. Vid båda tillfällena blev blodsockret helt galet och pendlade från väldigt lågt till skyhögt, för att dippa och sen fara bergochdalbana upp och ner. Peppar, peppar - jag hoppas pump nummer 3 håller tills vi får byta till den nya modellen Minimed 670g.

Förskolan fungerar utmärkt nu och fler fröknar har börjat lära sig pumpen. Miro har börjat leka betydligt mer med kompisarna där och protesterar inte alls på samma sätt som tidigare när det är dags att gå dit på morgonen.

Nu till något lite mer allvarligt...

November är Internationella diabetesmånaden och 14 november är Världsdiabetesdagen. Tyvärr får diabetes inte alls lika mycket uppmärksamhet och diabetesforskningen får inte på långt när lika mycket pengar som exempelvis cancerforskningen.

Detta trots att:

• 2 barn om dagen får diabetes i Sverige.
• 5 personer dör varje dag, som direkt följd, av diabetes och långt många fler av diabetesrelaterade sjukdomar.
• Barndiabetes är 3 gånger vanligare än cancer.
• Diabetes är en livslång sjukdom, utan bot, utan bättring, som faktiskt kan ta ditt liv vilken dag eller sekund som helst om du får för mycket eller för lite insulin - skillnaden är dessutom hårfin! 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, så länge du lever är diabetesen med dig.

Min förhoppning är att forskningen ska gå framåt så mycket att Miro en dag kan leva ett liv utan insulin, kolhydratsräkning, blodsockerkontroller och rädslan för att helt plötsligt dö. Tyvärr räcker inte pengarna till och forskningen är beroende av bidrag - bidrag som folk i allmänhet inte förstår vikten av att ge för att cancer är ett mycket mer laddat ord än diabetes.

Jag tänker inte på Miros diabetes som en dödsdom och han gör det definitivt inte för vi gör ingen större grej av hans sjukdom, men faktum är att om jag/vi inte tar hand om hans diabetes och ger honom insulin eller ger för mycket, så riskerar han att dö inom 24 timmar... kanske mindre.

Detta illustrerar hur lite insulin Miro behöver på en dag, 6,5 E är hans dygnsdos - en droppe liv.

Bildbomb

Postnord lägger till avgifter på Kinapaket. Påsken kom och gick. Postnord tappar bort ansenliga mängder försändelser. Vintern släppte till slut greppet om vårt land. Vi fick vår första riktiga huvudfoting. Maken for till Moskva igen och vann guld i EM i styrkelyft. Sommarvärmen som slog till var i princip olidlig. Miro målade ett självporträtt på förskolan av sitt ansikte i profil. Jag grävde ihop vår trädgårdsdamm och byggde en sandlåda istället. Miro gjorde en överraskning till mamma på magen - en tatuering, med tuschpennorna. Svärmor for till Irak och kom tillbaka. Prins Harry gifte sig med Meghan Markle. Sverige vann hockey-VM. Förskolan hade sommarfest och Bamselopp. Vi har ätit ute, lekt, blåst bubblor och gjort sandslott.

Det viktigaste av allt, dock - Miro fyllde 3 år och nu når han ända upp till taket... med viss assistans ;)

Det var väl det viktigaste som hänt i världen sen sist... Och ja, Donald Trump är fortfarande galen, Nordkorea borde ställa in besöket och starta affärer med Kina och Sydkorea istället, jordgubbsförsäljarna har slagit upp sina stånd, diabetesen går upp och ner och världen är sig väl rätt lik i övrigt. Inte mycket nytt under solen!

Nu bilder...

 

 

  

Månader av uppdatering

Oj, oj, oj, vad lång tid det har hunnit gå... igen! 

Vi firade jul i Värmland och Miro fick mycket måttligt med julklappar (gillar inte julklappshetsen riktigt och tycker det är bättre med kvalitet än kvantitet). Tomten lämnade klapparna i en skottkärra på altanen, för tydligen hade han bråttom iväg - vilket inte gjorde något då en viss liten kille tycker att tomten kan vara lite läskig.

Vi var kvar hos mormor till efter nyår och hade riktigt mysigt med släkten. Miro spelade spel med mormor, lekte tills han stupade och tog små pauser med Greta Gris och Daniel Tiger mellan varven.

Väl hemma drog vardagen igång. Jag började jobba alla dagar och Mohammed började sin pappaledighet, 2 dagar per vecka. Miros dagistid, onsdag-fredag, har fungerat bra, förutom att han inte kunnat vara där pga andras sjukdomar en hel del, men så är det ju varje år efter jul och eftersom hans diabetes blir helt knasig när han blir sjuk minimerar vi riskerna - och magsjuka kan alla klara sig utan känner jag.

Han är väldigt intresserad av siffror och bokstäver. Klockan kan han säga vilken timme det är, så när jag försöker säga att klocka är 1 timme mer för att vi ska gå och sova, springer han och tittar och rättar mig, så vita lögner om tiden fungerar inte alls längre... Siffrorna har han god koll på (ända upp till sisådär 59) och bokstäverna känner han till många, men inte alla än. 

Bokstavsstapling i snö vi målat med vattenfärg på.

Vi har firat Miros låtsasfödelsedag, för det kom han på en dag att vi var tvungna att göra... "Säg supergrattis till mig, mamma! Vi måste baka en tårta!", så vi bakade tårta, jag hittade en liten grej i skåpet som jag gjorde paket av och vi hade låtsasfödelsedag, men med riktig tårta och present.

Baka och laga mat är något han gillar, så ofta åker förkläde och kockmössa på och han lagar mat i sitt kök, men ibland måste vi baka något riktigt i riktiga köket - allt enligt hans instruktioner... Matlagning och bakning uppmuntras för det är färdigheter man alltid har nytta av.

Vi har precis haft sportlov i Värmland. Mycket snö var det, men roligt hade vi det! 

Vi avslutade sportlovet med en traditionsenlig tur till Ica Maxi Bergvik för att handla med lite mat hem, men framför allt för att sitta och leka i den röda bussen som finns utanför kassorna där. Bussar är spännande grejer det! Vi behöver inte åka till lekland och leka, Miro tycker det är minst lika kul att åka till vårt lokala köpcentrum, Marieberg, och åka hissar och rulltrappor eller ta en busstur...

Nu tänker jag inte säga att jag ska uppdatera snart igen, för det vet jag att det inte alls är säkert att jag gör. Tiden räcker liksom inte till...