Problemen började direkt när vi anlände Erbil International Airport. Vi hade kollat med Irakiska ambassaden innan vi åkte om jag behövde ett visum, men det skulle inte behövas när man reser till Kurdistan. Flygplatspersonalen var av annan uppfattning - de stämplade allas pass med "Entry", men la till en stämpel i mitt pass att jag var tvungen att besöka ett departement inom 10 dagar för att få ett visum.
På flygplatsen får inte vanligt folk komma fram med bilarna för att hämta ankommande - det gäller bara extra högt uppsatta personer, så vi fick vänta ett bra tag på en buss som skulle ta oss till utslussningsplatsen där vi kunde bli hämtade med bil. Utslussningsplatsen var full med folk, poliser, sjukt mycket bilar, avgaser, rosenvatten, ljud och rörelse. Vår transport kom till slut i form av en liten Toyota och han som hämtade oss tyckte tydligen att det var en bra idé att ta med sitt barnbarn också för att hämta tre vuxna med tre STORA väskor och tre handbagage och en rullstol. TOPPEN!! Bra tänkt där!
Vi fick knö ihop oss i bilen och jag försökte ta in hela situationen och miljön - det gick inte kan jag meddela.
Fram kom vi till slut till det hus där vi skulle sova de närmaste dagarna... ett hus i stort behov av renovering och med ständiga strömavbrott, ett rum som användes och värmdes upp (köket), men i slutet av resan längtade jag faktiskt tillbaka till det huset, för det var i alla fall lugnt och tyst.
I Erbil hann vi inte se så mycket annat än en bazar och två hem. Vi åt och drack te - något som var genomgående för hela resan - äta och dricka te... (det kan jag göra hemma, i Säffle eller var som helst).
Vi packade sen in oss i en taxi och åkte mot Suleymania. På väg dit blev vi stannade i flera gränsstationer för passkontroll - förmodligen för att jag var med. Jag var nog fortfarande lite i chock över hela situationen men hann notera lite efter vägen, ta lite bilder osv.
Väl framme i Suleymania var det som att bli överfallen av mannens släkt som suttit där och väntat på att vi skulle komma och fler droppade in allt efter vad tiden gick... hur många det var till slut vet jag inte - men det blev för mycket för mig. Alla kindpussades och kramades - och alla pratade kurdiska. Jag satt i soffan och kände mig som värsta dumbommen som inte fattade något och ingen verkade komma ihåg att översätta åt mig, så där fick jag sitta hela kvällen, dricka te, se intresserad ut och låtsas, trots att jag stängde av helt och hållet och bara tittade ut i tomma luften. Jag ville bara krypa in i ett hörn och gömma mig och kände mig inte alls bekväm i situationen. Om någon hade pratat engelska - inkluderat mig i samtalen, eller översatt, så hade det förmodligen känts lite bättre...
Planen, som svärmor och gubben sagt innan vi åkte, var att vi skulle se och uppleva landet - inte sitta hemma hos olika människor och prata och dricka te. Vad hände? Vi satt hemma hos olika människor och drack te, åt mat och pratade - eller de pratade och jag satt bara med som nån dumstrut. Mat kan jag ju inte heller äta i några mängder så alla trodde jag tyckte illa om maten och undrade vad de skulle laga istället. Jag blev dessutom förstoppad eftersom jag blev stressad över hela situationen och toaletterna, så magen knöt sig och till slut kan man inte stoppa i mer om inget kommer ut.
Jag är ingen social människa så att bli "överfallen" av så många människor på en och samma gång var jobbigt för mig - särskilt på ett språk jag inte behärskar.
I Suleymania skulle vi även fixa visumet till mig och det var en skräckupplevelse. Ett departement där man inte över huvudtaget blir insläppt till att börja med. En irakisk/svensk man hjälpte oss till slut att komma in efter att ha tjafsat med dörrvakten ganska länge. Det var varmt och sjukt lång kö inne på den där myndigheten. De hade precis infört ett kösystem med nummerlappar - som ingen tydligen förstod för folk tog lappar, men gick sen före alla och gick fram till disken för att få sitt ärende fixat.
Efter ca 2 timmars väntan blev det i alla fall vår tur och svärmor lämnade fram mitt pass och bad om stämpel - men se, det gick inte det... här skulle det tas foton på mig, fingeravtryck och som om det inte hjälpte skulle de dessutom ha ett blodprov. Precis DÄR brast allt för mig - jag blev så arg att jag började grina och sa att jag skiter i allt "ge mig bara mitt pass tillbaka så åker jag och bokar om biljetten och åker hem idag! jag är trött på det här skitlandet!"
Ingen på myndigheten pratade eller förstod engelska så det var som att prata med en stenmur och deras så kallade laboratorium var allt annat än rent. Blodiga bomullstussar på golvet, outbildade så kallade sköterskor som utan handskar tog fram en nål och med fingrarna på den sa "clean, clean, see!" Om du tar fram en nål och sen tar på den med dina bara fingrar är den för fan inte steril och ren längre ditt jävla spån!!!
Efter en dag på den där myndigheten och sju olika kontor, fingeravtryck, foton OCH blodprov så fick jag till slut mitt visa som skulle gälla för en dag (!!!) eftersom vi skulle vara där i 11 dagar och inte 10. Så för en förbannad dag - som dessutom försvann på den där så kallade myndigheten - var jag tvungen att utsättas för allt det där och var sen så utmattad att jag bara låg på sängen i mitt rum hela resten av dagen. Åt inte, drack inte, pratade inte - gjorde inget! Igen - total chock!
De har en byråkrati som är helt sanslös! De har inga avlopp så man får inte spola ner papper i toaletten utan ska lägga sitt begagnade papper i en påse eller papperskorg bredvid toaletten, oavsett vad man gjort - sanitärt?! Knappast! Jag kan erkänna att jag inte gjorde det utan spolade ner pappret för jag ansåg att det var osmakligt, ohygieniskt och obehagligt att lägga pappret där för alla att se.
Det blev Newroz och hela landet stängde - vilket ytterligare gjorde att vi inte fick se eller uppleva landet, för alla var lediga och allt var stängt. Igen - bara umgås, äta mat, dricka te och se dum ut.
Utflykt till bergen med massa mat, ljudanläggning, DJ, ca 50 familjemedlemmar, två som vågade prata med mig på engelska, men en alldeles för lång och jobbig dag för mig ändå. Högt ljud, högljudda människor, varmt med gassande sol och inga toaletter.
Besök hos en familj som faktiskt bodde väldigt fint, hade inneboende hemhjälp och inneboende nanny. Både vuxna och barn kunde prata engelska och det var trevligt, lugnt... tills resten av släkten trillade in och det satte igång igen... folk glömde bort att prata engelska med mig och jag petade i mig lite mat, lite te och satt sen tills frun i huset kom och satte sig hos mig och pratade med mig på engelska. Den kvällen var faktiskt trevlig, för jag kände mig inkluderad - för första gången.
Vi besökte även här bazaren några gånger och lyckades till slut komma till Saddam-muséet. Inte så mycket att se som jag förväntat mig, men intressant i alla fall...
Jag räknade ner dagarna, timmarna och minuterna tills vi skulle åka tillbaka till Erbil och hem till Sverige.
När taxin kom för att hämta oss tillbaka till Erbil visade det sig att de hade nån form av toppmöte i Baghdad och Kirkuk och att några terrorister hade flytt så utegångsförbud rådde i vissa städer samt mycket strängare kontroller vid gränsstationerna. Vi valde därför en annan väg, upp bland bergen, på slingriga vägar och öde platser, men slapp på det sättet många av kontrollerna och blev nog bara stoppade en gång där de ville kolla allt noggrannare.
Tillbaka i Erbil var det ett nöje att återse huset där lugnet rådde. Nu var dessutom inte barnbarnet där så det var extra lugnt. Ett litet andningshål för mig...
Lite mer shopping hanns med innan hemfärden och vi släpptes av på flygplatsens utslussningsplats där första "security check point" var. Alla väskor gicks igenom, scannades, jag visiterades i ett rum av en icke engelsktalande kvinna och när de var säkra på att vi var okej skickades vi på bussen mot flygplatsen. Denna buss går ingen annanstans, stannar ingenstans på vägen och döm därför om min förvåning när väskorna ska gås igenom en gång till när vi kliver av bussen. Jag ska visiteras igen av en icke engelsktalande kvinna i ett separat rum. Vad tror de att vi hunnit göra på bussen från första kontrollen till bussen anlände flygplatsen?!
En kontroll till hanns med innan vi kom till gaten och den sista kontrollen. Igen samma procedur... väskorna scannas, kontrolleras, jag visiteras i ett separat rum av en icke engelskspråkig kvinna, men den här gången tar de en av mina väskor och och säger "check!". Jag tittar på dem med frågetecken i ögonen och säger "check?". Ingen säger de "CHECK!" och lägger till "your?". Jag uppfattar det som att de undrar om det är min väska och jag säger "mine, yes". Igen säger de "CHECK!" och jag säger "yes, check".
Kvinnan som står där och tjafsar pekar på dragkedjan och säger igen "CHECK!" och jag blir då förbannad och säger "learn english for fuck sake! can't you open a bag?!" och drar upp dragkedjan åt henne. Hon rotar runt i väskan och tar upp en förpackning med teglas som jag köpt, som ligger i sin förpackning, inpackade i frigolit, kartong och inplastade. De tar hon ur och slänger bort.
"Va, i helvete gör hon?" frågar jag och gubben frågar henne och får till svar att teglasen inte är tillåtna att ha med på planet, de ska slängas. Va fasiken tror de jag ska göra?! Dricka illegalt te som inte serveras i platsmuggar tillhandahållet av Austrian Air, eller? Jag blir igen upprörd och förbannad för ingen kan/vill förklara för mig varför de tar glasen och plockar därför upp skedarna som hör till och slänger dem på bänken och säger med hög röst "Take these too - they are fucking useless now!"
Denna resa gör jag inte om! Vill gubben och hans föräldrar åka dit igen får de med glädje göra det utan mig. Ett u-land utan avlopp, där toalettpapper ska läggas i en hink bredvid för att locka till sig myror och annat ohygiensikt, inga ordentliga duschar, ingen som kan engelska, bara sitta och äta och dricka te och vara social i överskott! Tack, men nej tack! Det kan faktiskt kvitta för mig. Jag har nog sällan mått så dåligt som under den här resan. Det var intressant - men ALDRIG igen! De har byråkrati upp över öronen, men inga regler för sina barn. De får göra precis vad de vill, vara upp hur länge de vill, äta socker och dricka Cola sent på natten, innan de ska sova, vara på ständiga sockerrusher och helt bestämma i hemmen. Helt otroligt!
Besvikelsen över resan är stor och det känns som ett misslyckande och helt onödigt att ha slösat semesterdagar på det här... även om det var nyttigt och intressant att se en annan kultur - men det kunde ju ha varit mer njutbart för mig om jag hade blivit mer inkluderad och fått se nåt annat än folks hem, tallrikar med mat och glas med te...
