Vill mer...

Jag vill vara rolig - den som får folk att skratta och må bra!

Jag vill må bra själv - och lära mig skratta... och inte tycka mitt utseende när jag skrattar/ler ser helt keiko/epic fail ut!

Jag vill vara den evigt glada, härligt sprudlande, bubblig utan chokladfläckar runt munnen - men jag känner mig mer som en halvbitter, torr och tråkig skumtomte i mars!

Var finns energin? Glädjen? Bubblet? Var är det roliga? OCH varför är det bittra hos mig?!?

En misstanke jag har, är att allt som är skoj i livet finns - på gymmet - för det är dit alla drar, i timtals! Det är allt det pratas om, planeras inför - får mig att tro att gymmet är som en jäkla karusellfärd som alla vill åka, för den där nervkittlande känslan av ångest över att inte ha kontrollen för en stund och inte veta om man klarar sig - och den berusande lyckan när åkturen är slut och man överlevt!

Gymmet måste ha samma fenomen som karusellen... Folk går dit! Folk blir borta! Folk kommer hem! Om de dör eller bara tycker det är roligt och vill åka samma karusell om och om igen, låter jag vara osagt. Vissa som kommer hem, fattar tycke och köper åkband för att få vara med om åkturen fler gånger. Andra kommer hem gråtande och med större ångest än innan - turen var alldeles för jobbig och gav en "nära-döden-upplevelse"!

Behöver jag ens säga att jag avskyr, passionerat, karuseller och mina tankar om gymmen är inte mycket högre - fast jag har viss förståelse för maken som flyr den bittra skumtomten för att dela berg-och-dalbanevagn eller snurrande kaffekopp med en liksinnad och sprudlande glad träningskollega som förstår och delar hans fascination - innan han kliver in i Spökhuset och träffar både gasten, trollet och bitterfittan - hon som sökte till Kärlekstunneln men blev omplacerad...