torsdag 16 april 2015

Lille klumpen

En föreläsning om BB, förlossning och eftervård har "genomlidits". Den gav nog inte mig särskilt mycket, men maken lärde sig kanske ett och annat. Jag har läst på mer än honom och har ju även släkt och vänner som jag följt genom deras graviditeter, så en hel del har snappats upp där redan.

Vi har även varit på ett tillväxtultraljud. Nu råder inga tvivel om könet - det är en pojke precis som rutinultraljudet sa, men jag ville ändå veta, för hon som tittade första gången lät inte helt säker. Nu har jag sett själv... det är absolut en pojke!

Tillväxtultraljudet visade även en liten klump som ligger över snittet i vikt. Ca 2,3 kg med 7 veckor kvar av graviditeten, så det finns god risk/chans att det är en rejält stadig liten bit som kommer ut. En stadig bit som inte ville ligga still eller medverka till korrekta mått först, så det var nästa så hon tyckte vi skulle komma tillbaka en annan dag, men han dansar i princip alltid rumba där inne, så det hade nog inte hjälpt mycket. Till slut gav han upp dansen och lät henne titta och mäta ordentligt i alla fall.


Förlossningsbrevet är skrivet och klart. Att jag låter som värsta bitchen i det får de ta - jag vill ha det på mitt sätt, om det inte finns rena medicinska hinder för att få det så, så klart.

Jag har träffat läkare och specialister och känner mig helt trygg med att klara förlossningen på naturligt sätt, med så lite smärtlindring som möjligt... men det kan självklart ändras när jag väl ligger där och han knackar på för att få komma ut i dagens ljus. Jag kan ju omöjligt veta hur ont jag kommer uppleva att det gör, men i dagsläget ser jag faktiskt fram mot ett crescendo i smärta som är normal och övergående, till skillnad från EDS-smärtan som är konstant och aldrig försvinner... utom när jag har gravidhormoner i kroppen tydligen.

Det har varit helt fantastiskt att ha många månader där jag kunnat leva ett helt normalt liv, med allt vad det innebär, utan att behöva försaka saker bara för att jag har ont, inte orkar, ätit massa mediciner som hindrar mig osv. För första gången i mitt liv har jag kunnat känna på hur det är för medel-Svensson att leva! Helt fantastiskt underbart! Så därför ser jag fram mot den "normala" smärtan som en förlossning innebär.

Kanske låter helknäppt, men så är det!

Nästa vecka ska vi träffa specialistläkaren en sista gång för ett förlossningssamtal där jag antar att han kommer gå igenom möjliga scenarion och hur han tänkt sig att det kommer se ut för oss.

Jag ska även till barnmorskan och mäta Sf-måttet igen - det ser jag fram mot ungefär lika mycket som en besvärligt varböld i rumpan. Har skrivit några rader om barnmorskan i mitt förlossningsbrev, som jag hoppas hörsammas i och med eftervården, men det återstår att se...



 

1 kommentar:

  1. Konstigt att alla UL bilder ser ut som månlandskap med mina ögon... Ser verkligen fram emot att få läsa din förlossningsberättelse sen, ska bli kul att få läsa om hur du upplevt det hela. =)

    SvaraRadera