Tidsinställda tankar

När detta publiceras, OM det publiceras som tänkt, ligger jag förmodligen och sover.

Jag har ganska mycket kläder, men jag har ganska mycket kläder som bara ligger nedpackade för att de är i fel storlek. Dessa hoppas jag nu kunna packa upp och byta mot de som finns framme. Jag kom på nu när jag satt här och funderade att jag har en supersnygg vinterjacka som jag aldrig använt, som förhoppningsvis passar när det blir dags för en lite tjockare jacka - hoppas den inte är för stor direkt bara.

Det ska bli ett sant nöje att titta igenom det jag har och plocka fram allt eftersom vikten försvinner. Jag har, i ett svagt ögonblick, lovat här hemma att alla kläder som inte passar ska förpassas till någon insamling eller skänkas till någon som kan ha dem. Och, i och för sig finns det ju ingen anledning att spara kläder som är alldeles för stora efter operationen, som jag gjort med kläder jag vuxit ur när vikten plockat på... men är ju lite av en ekorre som älskar att spara på allt.

Att med ångest gå runt i en affär och leta efter något man behöver, utan att hitta något, känna pressen inför någon fest man ska på där man behöver se prydlig ut, stå i provrummet, svettas som en liten gris och med tårarna brännande i ögonen inse att INGET i hela affären passar eller allt är storblommig, svart, beige eller sytt som om det skulle vara en flodhäst med total avsaknad av kurvor som ska ha det, är ingen härlig känsla. Detta har gjort att jag inte tycker om att handla kläder - men jag tycker egentligen om kläder och vet VAD jag gillar för stil, men nu har jag ju bara kunnat titta på det och sen fått lämna det kvar på hängarna i butiken för att det inte finns i min storlek.

Det ska bli ett nöje att gå på min första shoppingtur och faktiskt kunna välja från vanliga avdelningarna, gå in i butiker som aldrig haft "min" storlek - får lite känslan av Julia Roberts i "Pretty Woman" där hon går runt och ska handla men inte får nån hjälp och alla bara tittar nedlåtande på henne. Så har det känts för mig... det kan ha varit ren inbillning, men ibland är jag säker på att expediterna och andra kunder funderar på vad jag gör i "deras" butik - de har ändå inget i tältstorlek!

Jag kan äntligen få bli den där pojkflick-flickiga flickan jag egentligen är. Jag älskar klänningar, kjolar, stretchjeans som visar kurvorna men kombinerat med överdelar som inte visar allt, smycken, väskor och allt! Jag ska banne mig beställa nya linser också så jag kan lägga glasögonen åt sidan ibland och kanske till och med då kunna använda lösögonfransar om vi ska ut nånstans. Och jag ska gå ut! Det ska vara slut med att bara sitta hemma och gömma sig! Även om jag inte är nån festprisse som konsumerar alkohol som andra konsumerar syre så väljer jag idag att tacka nej till mycket bara för att jag inte har något att sätta på mig, jag känner mig inte bekväm i att visa mig bland folk för jag tycker inte om mig själv och vill inte känna andras blickar eller höra fejkade kommentarer som jag ändå inte tror på. (Visst, det kan vara i mitt huvud bara, men det räcker - för det är mitt huvud jag lever med.)

Jag ska förhoppningsvis bli en gladare fru, roligare att umgås med, men man vet å andra sidan aldrig ;) Hornen kanske växer ut ännu mer och bockfoten och svansen kanske blir ännu mer tydlig när vikten försvinner. Jag har en fantastisk man med ett beundransvärt tålamod och hur han klarar av att leva med mig kommer för alltid vara en gåta för mig.

Förhoppningsvis ska jag även må bättre kroppsligt, slippa en del av värken som min EDS framkallar, men som självklart knappast blir bättre av all övervikt. Det är även min förhoppning att jag ska kunna dra ner ganska rejält på mina värktabletter då, kanske sluta helt med morfinplåstrena eller bara ha dem periodvis.

Jag har många tankar och funderingar, förhoppningar som jag hoppas inte ska grusas av något.

Jag hoppas även att jag i framtiden ska kunna kombinera mitt ordinarie jobb med kanske lite fotostudier och även hålla matlagningskurser. Visst intresse har redan visats... eller så använder jag matlagningspassionen i kombination med fotot för att samla mina recept i en kokbok med härliga bilder... eller kanske en mer aktiv matblogg istället för den lite halvtama jag har nu och som sällan uppdateras, bara av ren lathet och glömska.

Kommer tiden att räcka för allt jag vill? Dygnet har ju trots allt bara 24 timmar även efter operationen...

"Vill man, så kan man" säger gubben. Det kanske är dags att lyssna på det...

När jag gått ner - då du lilla gubben! då ska vi ta kort på oss två tillsammans! Jag vill ha en bild på oss att hänga på väggen... en bild jag kan känna mig glad och stolt över! Vi får se om jag kan fixa den själv eller om någon ska få hjälpa oss.

Jag har inga större tvivel om att jag även fortsättningsvis kommer gilla att sitta med datorn i knät, tv'n på och titta på olika inrednings- och matlagningsprogram och dokumentärer - MEN jag ska ju förhoppningsvis orka röra mig, följa med ut på promenader eller ta upp simning som jag faktiskt gillar och kanske kan göra med svärmor. Då... när man inte längre får hjärnblödning av att böja sig ner för att knyta skorna och magen klämmer ihop lungorna så man inte kan andas, hjärnan får inte syre och man börjar se svarta prickar för ögonen. Då... när energin inte överskuggas av latmasken som hittills har bitit ett mycket fast tag och borrat in sig som en fästing och hur jag än rycker blir alltid huvudet kvar och äter sig stor på nytt. Det är alltså dags både för parasitvräkning och få någon som knyter mina skor ;)

Med ett par bra skor så är promenader faktiskt riktigt trevliga - särskilt under hösten när det är härlig luft, vackra färger, lite dimma kvar över ängarna så man kan ana att älvorna varit där och dansat. Världen luktar gott och fräscht och det är alldeles lagom temperatur ute, som passar mig. Lite styrketräning måste jag ta mig an också för att bygga upp ryggen tillbaka. Tyvärr fastnar jag alltid i benpressmaskinen och kan sitta där ett helt pass och trycka för den passar min kropp och är väldigt skön. Benmusklerna är det inga fel på och jag har/hade snygga ben innan jag gick upp i vikt och de har jag inga problem att visa.

Har i smyg suttit på kvällarna och tittat på snygga skor också... När man inte har 40-50 kg övervikt kanske det inte dödar fötterna på samma sätt att ha ett par snygga högklackade skor på sig en kväll. Jag har sett en hel massa som jag verkligen skulle vilja ha. De är inte vansinnigt höga - inga Kissie-20-årig-blondin-som-ser-ut-som-40-med-alla-operationer-smink-och-alkohol-stiletter på 20 cm... De jag sett har varit rätt normala i klacken, men har lite snygga detaljer och färger.

Som smal blir man inbjuden tillbaka i en färgglad värld - den får man som tjockis bara står utanför och titta in i för att man inte passar in. Kläder för "normala" är snygga, finns i glada färger och allt är inte i konstiga stora psykedeliska mönster. Jag kommer stå där mittimellan, nyfunnen smalis med en fot kvar i tjockislandet och oavsett hur mycket jag går ner kommer jag ALDRIG att glömma hur jag kände mig och jag kommer ALDRIG se ner på någon som är stor. Jag behöver inte ens tala om det för den - för det har säkert redan 7 personer gjort den dagen och kommit med "kloka" råd om hur man ska äta rätt, röra på sig och att det är sååååå jävla lätt, det är bara tjockisarna som är för lata och inte vill förändra sin situation! Det är ett löfte att jag ALDRIG kommer bli den personen!

Jag fyller 35 år 17 dagar efter operationen och jag hoppas, och håller tummarna, att jag får fira min födelsedag med något gott! Jag har inga höga krav för jag kommer att ha ätit flytande föda fram tills dess, så att slänga ner en helstekt fläskfile, en Hasselbackspotatis, lite grönpepparsås och vitlökssmör i en mixer för att göra det till barnmat för mig - hur gott det än må vara, var faktiskt inte vad jag hade in mind... Om jag på min 35 årsdag får göra potatismos på mitt eget vis och njuta det med lite knäckebröd och kanske avslutade det hela med att suga lite på en chokladbit skulle då vara rena drömmen efter att ätit flytande pulversoppor i några veckor innan op och sen flytade föda i ytterligare nån vecka efter innan jag får börja med mosad mat.

Det är inte mängderna jag längtar efter det är smakerna - jag ser till och med fram mot att byta chokladshaken mot blåbärssoppa, nyponsoppa, naturell yoghurt osv, det är variationen jag vill ha så det flytande efter operationen kommer inte kännas lika betungande eftersom jag då får variera mig - och kanske inte är jättesugen som nyopererad.

Jag kommer ta med mig min lilla minilaptop när jag åker både för provtagningen och sen när jag åker för operationen 12 september och har planer på att dokumentera vad som händer. Förhoppningsvis får jag kontakt med internet och kan förmedla mig, annars kommer det bli tyst ett par dagar till jag är tillbaka och kan publicera inläggen igen.

Knappast Sveriges mest lästa blogg - för min egen notering och för andras så kan det bli tyst ett dygn,

Om jag ska avslöja en liten sak... så la jag faktiskt ihop en hylla i garderoben med nyinköpta kläder i små storlekar som jag hoppas kunna använda inom kort och att står där och lägga ner allt från trosor som såg ut att vara i barnstorlek jämfört med mina, byxor som jag fortfarande inte förstår att jag kommer kunna ha och överdelar som jag bara längtar efter att komma i. Det är min "pigga upp mig-låda" som jag kan dra ut och drömma över en liten stund. Det som ligger på vinden ska sorteras på samma sätt och plockas ner och in i garderoben.... Kanske skulle ta mig an att sortera det till helgen, men låta det ligga kvar däruppe sorterat och klart så jag ser vad jag har och kan längta efter och vad som kommer att behöva köpas. Inventera helt enkelt!

Till helgen ska jag nog ha inventering på lagret :D

Nu ska jag sluta svamla här och gå och lägga mig. Klockan har passerat midnatt, men det är ändå några timmar kvar tills tidsinställningen ska publicera inlägget. Dock ska jag ju orka mig upp i nästan normal tid för att fixa lite grejs här hemma innan tåget går...

Ha en fantastisk tisdag och onsdag, kära vänner!