110831 - På Sahlgrenska

05:37 ringer klockan första gången. Jag har sovit relativt bra och bara vaknat någon gång under natten. Trycker på "snooze" några gånger och kliver upp 6:10. Viker ut duschen i mitt compact living rum och gör mig klar för att leta mig igenom sjukhusområdet fram till Blå Stråket 5.

Kl 7 står jag utanför Centrallabbet och tar en nummerlapp, blir uppropad och stucken. "Hon spritade inte efter att hon känt efter rätta stället att sätta nålen på" satt jag och tänkte. "Typiskt min otur om det blir infekterat nu så min operation blir uppskjuten" men jag säger inget. Det är en ung tjej som sticker mig och jag tänkte att hon kanske är trött, det är tidigt på morgonen och hon kanske inte har fått in rutinerna än - eller så har de ändrat rutinerna.

När jag är nystucken och klar letar jag fram till Kirurgmottagningen, tar en ny nummerlapp, blir uppropad, betalar och får sitta ner och vänta.

De som kom efter mig från labb och som jag listat ut skulle hit i samma ärende som mig kommer och blir uppropade innan mig och jag funderar på om jag ska hinna på toaletten eller om jag ska vänta. Jag väntar... och väntar... Ska jag gå eller ska jag vänta... Tänk om jag sitter där och trycker och sköterskan kommer och ropar upp mig... Nej, jag väntar.

Sköterskan kommer och jag blir vägd, mätt, pratad med och blir återigen tillsagd att sitta ner och vänta.

Jag har förresten fått internet att fungera med iPhonen nu och det fungerar utmärkt att surfa på. Hoppas bara det inte debiteras på nåt annat sätt så chefen blir tokig när räkningen kommer - men vi ska ju ha fri surf i våra abonnemang så jag hoppas det stämmer. Nu vet jag i alla fall att det fungerar och kan ha med mig datorn vid operationstillfället och slippa förgås av uttråkning.

Kom även på nu att DHL-paketet med en födelsedagspresent kom igår, men jag glömde hämta ut det. Det är nog löjligt stort och otympligt och jag undrar om jag ska lämna paketet som det är eller montera och lämna över en färdig present...? Jag kan ju öppna och titta hur svårt det kan vara och är det för komplicerat överlämnar jag med varm hand till födelsedagsbarnens pappa att montera.

Klockan är nu 10.10 och vi har fått gruppinformation från sjuksköterskor, dietist och en kirurg. Sitter nu i väntrummet igen i väntan på att bli uppropad för enskilda samtal med dietisten, narkosläkaren och kirurgen.

Har fått info om hur operationen går till, vilka komplikationer som kan uppstå att 1-4/1000 patienter kan avlida "men vi vill inte skrämma er" och tjejen som satt mitt emot mig med sin mamma såg ut som hon skulle dö där och då...

Skulle gärna vilja lägga in bilder, men tror jag avstår att fotografera eftersom det är fullt med folk här och de kanske inte är så intresserade av att delta.

Tåget går hem kl 16.02 och jag ska försöka ta mig från sjukhusområdet med hjälp av spårvagn till Centralstationen, men överväger faktiskt taxi eftersom jag avskyr att inte veta var jag ska och försöka höra vad som ropas upp i högtalare och kanske kommer av på fel ställe. Sköterskorna skulle hjälpa mig lovade dem, men vi får se sen. Är det enkelt så okej, annars "nej tack".

Beräknad inläggningstid för mig som är utomlänspatient är 2 nätter om inga komplikationer tillstöter. De som bor nära åker hem dagen efter operation. Jag trodde jag skulle vara kvar längre, men är tacksam för varje natt som jag slipper på sjukhuset. Frågan är ju om jag hinner terrorisera sköterskorna till vanvett innan jag blir hemskickad... gjorde ju ett ganska bra jobb med det efter förra operationen då de tyckte jag var oförskämt pigg, inte hade minsta ont, hade ätit och bytt om ca 20 min efter uppvaket och sen bara tjatade om hur tråkigt det var att sitta där sysslolös.

Klockan har nu blivit lunch och jag har träffat alla utom narkosläkaren. Dietisten tyckte jag hade gjort ett bra jobb hittills. Kirurgen var inte särskilt intresserad av att lyssna på rekommendationerna kring operation av EDS-patienter, men tack och lov är det inte den kirurgen som ska operera mig. Jag tror att jag har lyckats bryta en nagel *arg* och nu sitter jag i entrén och väntar på att klockan ska gå så lunchen tar slut, jag kan hämta min journal och sen leta mig vidare till narkosläkaren innan jag återlämnar journalen och blir visad hur jag tar mig in till Centralstationen.

Det slår mig hur mycket olika människor det finns i vår herres hage. Att sitta så här i en sjukhusentré, eller vilken annan entré som helst, ger tid för observation... klädstilar, utseenden, beteenden, sätt att prata och föra sig...

Nu går det nåt jäkla larm! Kanske dags att tänka på refrängen... Ingen verkar ta notis om det - ska jag göra det eller ska jag lika lugnt sitta kvar jag med? Ingen rör sig, ingen gör nåt försök att stänga larmet, ingen upplyser om vad det är... så jag trotsar det irriterande ringandet jag med och sitter kvar. Entrén är inte rökfylld, jag sitter nära en utgång så jag kan kasta mig ut om det helt plötsligt börjar lukta skumt. Det har nu larmat i drygt 5 min utan synbar reaktion.

Och in klev en tant på ca 80 med silverskor, svartvitmönstrade tights som nog skulle likna typ ormskinn, en röd midjekort skinnjacka, rosa överdel under och en turkos sjal knuten runt halsen... Färgglada är de i alla fall här i storstaden...

Nu iommer brandkåren!

YAY! Inväntar nu med spänning inspringade brandmän... Sorry gubben, men titta får man :)

Man kan åtminstone inte klaga på spänningen här i Göteborg, men de får gärna stänga av larmet nu för jag börjar få huvudvärk.

Har förresten inte varit på toa än, men nu kanske inte är rätt läge om hela skiten ska brinna ner... vill ju inte sluta mina dagar inne på tryckeriet med byxorna i knävecken.

Nu blev det äntligen tyst men brandmännen gick in i nån annan entré så jag fick aldrig se några.

Nej, om man skulle ta och samla ihop tankarna igen nu då och sluta distraheras av brandlarm och brandkillar i full mundering och blinkande bil... Var var vi?

Jo, jag väntar på att klockan ska gå, ser taxibilarna som stannar utanför och lämnar patienter eller hämtar de som vill härifrån. Gamla tanter i rullstol och höggravida kvinnor som vaggar som ankor. Folk äter lunch och vissa sitter bara och väntar. Jag ska tillbringa flera dagar här och även komma tillbaka efter 8 veckor, 6 månader och 1 år för kontroller och samtal med sköterskan och dietisten, samt att de finns tillgängliga per telefon varje dag om det är något man funderar på.

Jag får i alla fall fira min födelsedag med potatismos och knäckebröd och kan till och med få skoja till det med lite puread majs eller ärtor. Jippie!! Dietisten trodde jag skulle fråga om alkohol så min enkla önskan om att få äta potatismos på min födelsedag var helt i sin ordning. Jag får till och med lov att prova en godisbit om jag vill, men med reservationen att jag kan må dåligt av sockret. Jag får inte vara överförsiktig med vad jag stoppar i mig av rädslan för att kräkas utan ska få i mig 1,5 liter ungefär under ett dygn. Det som förvånar mig lite är dock att de så gärna pratar om halv- och helfabrikat. "Keldas färdiga soppor är jättebra. Varma koppen är okej." Är alla överviktiga bekväma och okunniga i matlagningens konst eller? Då är det väl i så fall läge att lära sig innan operationen eftersom halvfabrikaten sällan är särskilt bra sammansatta, dåliga i kryddningen och näringsinnehållet är klart diskutabelt. Lär personerna istället hur man med enkla medel lika enkelt och snabbt lagar mat från grunden istället för att sticka hål på en förpackning och slänga den i micron... Affärsidé när man gått ner kanske?

Nu sitter jag på tåget och väntar på avgång... Det har varit mycket väntande idag. I lurarna har jag Dawn French bok "Dear Fatty" och än så länge är jag helt själv i vagnen och hoppas det fortsätter. Tågresan hit var jobbig och hoppas det inte blir samma nu. Inga griniga ungar som ska vara så högljudda de kan för att få min uppmärksamhet. Är inte intresserad - jag vill bara dit jag ska.

Träffade narkosläkaren som hastigast... "Har du några hjärtsjukdomar?" Nej. "Har du diabetes?" Nej. "Är du allergisk mot något?" Nej. "Gapa - och luta huvudet bakåt. Tack det ser bra ut! Du kan gå nu." Hon var väldigt stressad och hade ingen aning om vad EDS var, men skulle läsa på sa hon, halvvägs ut genom dörren, för att på bästa sätt kunna hjälpa både kirurg och mig.

Och med det - "gapa och luta huvudet bakåt" - avslutar vi detta inlägget.