Ropar hej...

innan jag kommit över bäcken, kanske, men illamåendet känns bättre och tröttheten inte lika förlamande. Kan laga mat igen så det är ju positivt och ett steg i rätt riktning. Det har blivit mycket micromat för mig eller middagar hos svärföräldrarna för att slippa stå i matoset själv.

Magen växer, även om mitt överflödsflubber ligger i "härliga" volanger utanpå bebisbulan (om jag inte lyfter upp det).

Jag har inga särskilda cravings och kan äta allt jag normalt sett äter. Clementiner har lindrat illamåendet lite så det har blivit en hel del såna. Upplever att jag kan äta lite mer innan min gastric bypass-mage säger stopp (inga obscena mängder, men typ en potatis mer än tidigare). 

Min tilldelade barnmorska ger jag inte mycket för... vi klickar inte direkt och jag tycker hon uttrycker sig och förklarar saker som om jag vore 4 år gammal och helt obildad. Själv verkar hon inte lyssna alls, men förhoppningsvis behöver jag inte träffa henne så mycket utan blir överflyttad till specialistmödravården istället pga EDS'en. De gånger jag tvingas träffa henne får jag väl bara bita ihop och le. 

Jag testade förresten positivt på min födelsedag, men hann nog ta 20 test till och ett blodprov innan vi vågade tro på det...