tisdag 14 november 2017

Fortsättning följer...

Tiden räcker inte till för allt som händer i livet känns det som. 

Miro har börjat dagis - personalen är fantastiskt duktiga när det kommer till att lära sig om diabetes (från att aldrig hört talas om det i princip) och hantera blodsocker, pump och insulin. 

Det innebär ju även att jag börjat jobba lite mer regelbundet... dock bara 15 tim/vecka än så länge för jag tycker inte Miro ska behöva vara på dagis mer än så i dagsläget. Det kommer ändras med tiden och timmarna kommer utökad både för jobb och dagis. 

Idag är Världsdiabetesdagen och första Diabetesgalan i Sverige. Kunskapen måste öka för att undvika felbehandlingar eller felaktig hjälp vid högt/lågt blodsocker. 

Jag, som mamma, vill inte behöva oroa mer än föräldrar i allmänhet, när Miro är stor nog att röra sig ute i världen på egen hand, för att han missar ta insulin eller tar lite för mycket i förhållande till det han äter, börjar må dåligt och någon tror att han är påverkad och antingen struntar i honom eller tror att de ska hjälpa honom med insulin när han är låg och sänder honom rakt in i koma. 

Jag är så tacksam för pumpen vi har för den ger ganska klara besked om vad som händer. 

I dagsläget ligger i princip allt ansvar för Miros diabetes på mig som mamma men hans diabetesteam har lovat ändra det genom att kalla pappa särskilt på extra utbildning tillsammans med sköterska för att lära sig sätta sensor/cgm och pumpnål. Det är inte det att han inte vill vara delaktig, men pga okunskap tror jag det finns en viss rädsla i att prova och det känner Miro självklart och tillåter inte pappa att ens testa. 

Bytena som gått så bra innan har nu blivit rena kaoset och jag tvingas byta nattetid när han sover djupt - vilket gör att den bristfälliga sömn jag redan hade blir total katastrof. 

Jag håller på att gå sönder som människa, men resonerar så att det är bättre att jag är slut som artist, springer längst med den där berömda väggen med en hand strykande mot den och gråtfärdigt möter varje morgon, än att Miro bygger upp en ångest mot diabetesen som gör allt mer svårhanterligt. 

HAN ska ju faktiskt leva med detta hela sitt liv och få vill jag att det ska bli så avslappnat runt sjukdomen som möjligt. 

Diabetesgalan då... var en gråtfest för mig. Jag satt i sängen bredvid ett sovande barn, fulgrät och bytte pumpnål. Jag grät inte för att jag tycker synd om mig själv eller oss utan för alla andra där ute i Sverige och världen som mår så himla dåligt av diagnosen. Sen kanske jag är en smula mer känslig för att det ligger nära och för att jag är sjukt trött - men att diabetes uppmärksammas i media nu är helt fantastiskt!

Nu är det dags för mig att försöka övertala kroppen till någon timmes sömn innan klockan ringer för att mana oss att åka till jobb och dagis. 

Uppdatering om annat som hänt kommer kanske inom en relativt snar framtid... eller så händer inget - det återstår att se!

Vi avslutar detta inlägg med hur barndiabetes ser ut (för det mesta i alla fall):



måndag 14 augusti 2017

Ack Värmland, du sköna...

Då ligger man här igen... i natten... i sitt flickrum... Skillnaden nu, mot då, är att jag har en egen liten människa att ta hand om, som ligger bredvid mig. 

Just nu drömmer han nog något för han gnäller och skrattar om varannat i sömnen. 

Det här är andra semesterturen vi gjort till mormor den här sommaren. Miro har själv börjat be om att vi ska åka till mormor, packar sin väska med det han vill ha och sätter sig på en pall och väntar. 

De har fantastiskt roligt tillsammans och det skrattas hej vilt hela dagarna... sånt där hjärtligt, bubblande skratt som bara barn kan få till. 

Mammas lille "Bubbubb" har lärt sig att han faktiskt har ett riktigt namn och säger Miro, ordentligt, när någon frågar. Förutom det vet han mammas, pappas, farmors och farfars riktiga namn - mormor heter inget annat än mormor har han bestämt! Han kan namnen på alla färger på 3 språk och pratar både svenska och kurdiska. 

Han är införstådd med att han ska börja dagis när sommaren är slut och säger oftast att det ska bli roligt. Vi får se vad han tycker när det väl drar igång... Och hur det funkar för personalen att fixa med hans diabetes och insulinpump, men det blir nog bra!

Sommaren är inte slut än så vi kan njuta ett tag till innan vi måste lära oss nya rutiner. 

Än så länge kan vi fortsätta med lata dagar, leta "korvar" (mördarsniglar) med mormor, titta på bussar, gå till bryggan, gunga och hoppa i de vattenpölar som sommarregnen skapar. 





    

fredag 7 juli 2017

Tankar i sommarnatten

Lite drygt 8 månader har nu gått sen vår lille plutt fick sin diabetesdiagnos - 8 månader som bjudit på många spännande dagar. 

Vi har provat att bli sjuka med hög feber, högt blodsocker, höga ketoner som följd - men löst det själva hemma (självklart hade vi åkt till sjukhuset om värdena inte sjunkit som förväntat). 

Vi har sänkt Miros HbA1c från 107 till 51 och läkaren var så nöjd med det att vi inte behöver springa där kontroller nu förrän framåt jul kanske. 

Vi gav den första diabetessköterska sparken för att det inte fungerade med henne, varesig med Miro eller rent allmänt då det blev mycket fel och hon glömde att skriva ut recept ett antal gånger. Hennes reaktion på att vi ville byta var minst sagt oprofessionell men nya sköterskan är jättebra - oavsett vad den gamla sa om sin kollega. Hon är rätt ung och har själv diabetes så även om hon inte har patienterfarenhet än så lär hon kunna diabetes utan och innan! 

Vi har varit på flera födelsedagskalas och ett bröllop utan att råka ut för några större missöden med blodsockret. 

Miro pratar bara mer och mer och nya ord bubblar fram varje dag, så nu får vi tänka på vad vi säger för han härmar allt!

Han har dessutom fyllt 2 år den lille skrutten! I 2 år har haft förmånen och glädjen att vara hans mamma!

Sommaren kom, regnet har fallit ett antal gånger och vi springer ut och hoppar i vattenpölarna som bildas så fort det bara går - vatten torkar så blöta kläder gör inget men glädjen det ger måste tas tillvara på!

Vi leker, vi njuter, vi skrattar!

Vi tar livet och dagarna som de kommer...




  


onsdag 22 februari 2017

Long time no see...

Dagarna går - jag är numera "tillfällig" hemmafru (VAB), för att ta hand om vårt underbara lilla energiknippe till son. Vet man inte att han har en väldigt ostabil och svårhanterad diabetes skulle nog alla tro att han är fullt frisk och att jag fejkar vabben...

Kurvorna på insulinpumpen visar dock något annat men det börjar bli bättre, jag börjar känna mig bekväm med att lämna honom några timmar nu och då, men sover fortfarande bredvid honom för pumpen piper och larmar på natten. 

Tanken är att jag börjar jobba lite smått nu, på riktigt och även om det är med viss oro och ångest jag åker och gör det så behövs det för mitt vuxna psykiska mående att träffa arbetskamraterna igen. 

Blir det nåt strul med insulinpumpen eller några andra svårigheter när jag är på jobbet så har vi gjort upp att vi försöker lösa det per videosamtal i första hand så jag slipper kasta mig hem. 

Det kommer säker bli bra!!

Miro gör framsteg, blir mer verbal, har ett stort ordförråd för sin ålder, ljud för det han inte har ord för och förstår ALLT på både svenska och kurdiska. Engelska kan han färgerna på och vissa andra ord, så för att ha fler månader kvar till sin 2 årsdag måste jag, lite skrytsamt, säga att han är fantastiskt duktig. 

Han vill gärna hjälpa till att städa, diska, fixa med tvätten och laga mat. Han kokade sin egen soppa, i sin lilla gryta, på spisen, med de ingredienser han ville ha,  när jag kokade soppa senast. Det är så kul att se hur intresserad han är av allt!

Att han sen har en STARK egen vilja och gärna försöker säga emot, protestera, välja att inte lyssna stundtals får man väl ta. 

Han har i alla fall lärt sig att om man gör något fel eller om någon blir ledsen så går man fram till den, stryker den varmt och varsamt på kinden (som för att säga förlåt) och om personen tillåter även ger en liten puss för att rätta situationen. 

Dagisplats får vi tidigast i augusti men då kommer utvecklingen att ta ny fart för honom misstänker jag (om dagis funkar för honom den här gången) och att interagera med andra barn kommer bli en nyttig upplevelse för honom - barn lär sig mest från andra barn sägs det...

Alla tycker att det är dags att han sover i egen säng, i sitt rum och även om jag skulle vilja dela säng själv med min man istället för att sova i gästrummet med vår lille nisse så tycker jag faktiskt att det är mysigt att sova bredvid honom. Vaknar han på natten pratar han lite med mig, kommer och kryper tätt intill och ligger på min arm en stund, eller med huvudet mot mitt bröst för att höra hjärtslagen. Möts våra händer i nattens mörker så griper de små fingrarna tag om mina och vi ligger och myser. Han kommer flytta tillbaka till sin säng tids nog, när både han och jag är redo, men i nuläget (med en larmande insulinpump) tänker jag inte tvinga honom. 



   



tisdag 3 januari 2017

Försäkringskassan och försäkringsbolaget

Alla pratar om hur extremt långa handläggningstider Försäkringskassan har och hur svårt det är att få ut nåt på sina försäkringar. 

Vi skickade in papper på inläggningen på sjukhuset i mitten av november för barnförsäkringen och i slutet av november för ansökan om vårdbidrag hos försäkringskassan. 

Allt är redan klart!

Vårdbidraget är godkänt, beviljat och storleksbestämt. 

Försäkringsbolaget har betalat ut ett engångsbelopp till Miro som "invaliditetsersättning utan hänsyn till framtida yrke/fritidsintresse". Beloppet blev högre än jag räknat med, men det var ju vara bra. 

De kommer även matcha Försäkringskassans utbetalningar varje månad till mig, så så länge jag får vårdbidrag får jag även från barnförsäkringen. 

Vi har uppenbart valt rätt försäkring och jan INTE klaga på varesig bemötande eller handläggningstid hos Försäkringskassan. 

Man ska inte bara ge ris - beröm måste delas också när det är möjligt!


   

MPR-vaccin

Dagarna innan vi for till Värmland på julledighet gav "tant Karin" vaccination mot mässling, påssjuka och rödahund. 


OM han får någon reaktion så brukar den komma 5-14 dagar efter sticket. 

Miro var förövrigt fantastiskt duktig på sin 18 månaders kontroll. Han känner sig ordentligt bekväm med Karin och följde alla hennes instruktioner och la till lite bonusar till henne som hon annars inte kollar förrän 2,5 årskollen och vid 4 år. 

Inget behövde jag säga att han kan hemma för han visade gladeligen att han både kan bygga och riva klosstorn, alla sina synliga kroppsdelar pekar han ut utan bekymmer (dina med om du tillåter), rita på papper, säga typ två ord bad hon om, men han kan över 20 på både svenska, kurdiska och engelska - han bildar till och med korrekta flerordsmeningar. Karin var impad av hans kunskaper och sa att det är första 1,5 åringen på flera år som självmant lyssnar på hennes instruktioner och utför - och föräldrarna inte behöver säg "det kan han/hon hemma". Han till och med städade upp leksakerna efter sig och la i respektive korgar innan vi gick - för så är han uppfostrad! 

Hon fick en slängkyss och vinkevink när vi gick ut och han visade hennes sin igelkottstatuering. 

Karin på BVC är toppen! Vi älskar henne lite faktiskt! 

7 dagar efter vaccinationen kom febern... över 40 grader och blodsockret samt insulinet fick frispel. 2 dagar höll sig febern så hög trots Alvedon. Sen kom prickarna och febern gav med sig. Prickarna är kvar och det urflippade blodsockret med eftersom kroppen tror att den har en allvarlig infektion - mässlingen. Hoppas det ger sig snart, för även om han är glad och pigg så är ett blodsocker som ligger mellan 13-16 konstant under dagen inte alls bra...

Det nya året kom, fast vi sov gott vid tolvslaget så nu ska man lära skriva 2017 istället och hoppas på ett fantastiskt år!


Miros nya favoritlek är "teparty" så med sin servis serverar han inte bara oss utan även gosedjur och fantasivänner...


Han är en fröjd att se när han utvecklas men nuvarande fasen "KAN SJÄLV!!!!!" inkl "NEJ!!!!" känns numera lite uttjatad och då vill man gärna sätta ut han på gatan och hoppas trollen kommer och hämtar han tillbaka när man hör det för femhundrasjättielftegången på en dag, fast han är ändå söt... så vi behåller'n nog ändå ;) 


   

onsdag 28 december 2016

Diabetesuppdatering och jul

Nu har det snart gått 2 månader med Miros diabetesdiagnos och 1,5 månad med insulinpump och glukossensor. För mig, som mamma, börjar det kännas som normal vardag - även fast jag självklart måste ha lite extra uppsikt på hans blodsocker, kolla innehåll i mat, räkna kolhydrater, byta nålar osv, men det känns helt okej för mig... förutom det faktum att det är BARA jag som kan detta så jag kan inte med ro i kroppen lämna honom i någon annans vård i dagsläget för ingen kan pumpen och det andra än. 

Jag är "sjukskriven"/hemma med tillfällig föräldrapenning till siste januari och under den tiden MÅSTE berörda parter lära sig allt det viktigaste! Annars måste jag vara hemma längre och jag tvivlar på att mitt förstånd pallar med det... *sagt med viss ironi och glimten i ögat*

Miro har accepterat att pumpen hänger runt honom konstant och att sensorn flyttats från skinka till lår. Han försökte rycka i sensorn första tillfället vi satte den på låret, när han blev sur för något... plåstrens den är fäst med drog ju mer i huden runt omkring - obehagligt och intvingad huden - så gör vi inte fler gånger...

Allt har blivit rutin - utom själva nål- & sensorbytet som fortfarande ger lille bubbisen rätt bra med ångest... fast... den är relativt snabbt övergående numera så han vänjer sig garanterat med tiden. 

Blodsockret har ingalunda stabiliserat sig men är ju betydligt lättare att kontrollera nu med pumpen och det finns dagar då det faktiskt ser rätt bra ut med. 

Sen, helt plötsligt!, kom julen...!


Julklappar införskaffades och paketerades. Vi hade inte många vi skulle byta med i år så inhandlandet var snabbt avklarat, för till vår lille snöflinga har paketen varit klara sen länge...

Dagen innan julafton firade vi med svärföräldrarna, och åkte till Värmland på kvällen. 


Unge herr Miro blir rätt bortskämd! Han har inte haft nån paketkalender utan fått ett, lite finare, paket varje adventssöndag istället och sen... massor på julafton. 

Julafton var vi hos min bror. Julmaten skippades för den gillar ingen så vi åt helstekt oxfilé med hasselbackspotatis, ädelostsås, vitlökssmör och sallad. Hur gott som helst!!!

Sen kom tomten... en otäck varelse! 

Miro gallskrek först när vi öppnade dörren, så vi gick före tomten in där vi skulle sitta men att bara sitta i mitt knä och titta gick inte. 

Han drog sin snuttefilt rakt över huvudet och satt sen blickstilla unden den. När jag försökte kika in, drog han ner det jag höll i och skrek "nej!".

Tomten lockade med paket som lades på bordet framför honom med liten plutt var som förstelnad under filten i mitt knä. 

När tomten sa att han skulle gå och sa "hejdå" kom det åtminstone upp en hand från filten som vinkade...

... sen öppnades det paket för glatta livet och allt var till belåtenhet och har lekts mycket med hemma hos mormor'n, där vi fortfarande är kvar. 



Vi har träffat massor av kusiner och släktingar, busat, haft roligt och lekt. Snön försvann ju tyvärr så uteleken blev inte i form av pulka eller snölyktor - gunga går inte av för hackor det heller...


Idag packade vi in mormor'n i bilen och for till Norge för rejäl shopping. Vi lär inte behöva köpa blöjor på ett bra tag nu!

Detta inlägget avslutar vi med en önskan om God fortsättning och ett riktigt Gott Nytt År! från snöflingebebisen Miro och hans familj!



   
 

onsdag 9 november 2016

Ambulansfärd till akuten

I ca 1 vecka har mammahjärtat känt att något inte står rätt till med bubbisen. Andra har avfärdat det och sagt att jag har fel. 

Förra tisdagen när jag skulle hämta efter jobbet var det en väldigt tungandad och slö bebis som bara låg som en blöt vante i farmors knä. 


Jag ringde 1177 som tyckte 112 var bättre. Ambulans hämtade oss och barnakuten jobbade på snabbt. 


Mina misstankar bekräftades direkt då blodsockret var nästan 27 och ska ligga runt 4 - Miro har diabetes. 


Eftersom han var så påverkad sattes massa resurser in omedelbart. Infarter skulle sättas men eftersom han var uttorkad var det svårt att hitta kärl och vätska var tvunget i. Till slut lyckades de sätta en infart i alla fall så uppvätskning kunde påbörjas. 


Andra infarten för vidare provtagning lyckades inte akuten med så den sattes på avdelningen sen. 


Prover visade syraförgiftning med pga den höga sockerhalten så förutom insulin övervakas hjärta och syresättning, dropp ges och det bestämdes att vi flyttas till IVA istället för noggrannare övervakning. 


Stackaren var närmast i koma och orkade inte protestera det minsta för alla nålstick som testades innan de lyckades. 


Han var superduktig så här långt och mamman slut som artist. 


Efter lite mer än ett dygn på IVA, ett dygn utan sömn, flyttades vi tillbaka till avdelningen där vi sen har fått lära oss om diabetes, kolla blodsocker, ge sprutor, räkna kolhydrater för rätt insulindos osv. 


Allt har gått över förväntan även om blodsockret pendlat lite häftigt upp och ner, men nästa vecka får han en insulinpump med automatisk sensor och då ska det vara lättare att få blodsockret på en jämnare nivå. 


Miro är en tapper liten hjälte som redan accepterat läget. När vi ska sticka i fingret för att kolla blodsocker så säger jag "får mamma låna ett finger?" och han väljer då själv ut ett finger jag får låna och sticka i, tittar på och skrattar när mätaren piper. 


Insulinsprutorna går bara bättre och bättre de med - han skriker mer för blöjbyten än för sprutan...


Dagarna går åt till att charma både personal, besökare och andra patienter, äta (vilket han nu gör med god aptit), leka på lekterapin, åka hiss i det oändliga och springa i kulverterna. 


Vi kommer bli kvar här ett tag till, men får troligtvis permission under helgen vilket ska bli vääääldigt skönt! 



  

måndag 3 oktober 2016

Rätt sida tant-strecket

Så har även jag tagit klivet över 40 strecket och får officiellt titulera mig "tant", något jag de facto varit i drygt 35 år redan... men nu har jag papper på det med!

Min födelsedag firades, inte av egen fri vilja eller med glädje, relativt oromantiskt, i förväg så på min faktiska födelsedag packade jag in Miro och mig i bilen och for hem till Värmland, närmare bestämt till mamma. Där fick jag precis det firandet jag önskat - lugn och ro, mys för både bebis, mig och mormor'n! Två dagar alldeles i fred, en dag med bror, svägerska och lilla storkusinen - god mat intogs men inget ståhej över att man fyllt då heller. Helt min melodi!




Presenter kommer man ju sällan undan oavsett vad man fyller nästan och eftersom fylleristen nu fyllde jämnt vart det väl lite extra kan man tänka...

En KitchenAid matberedare har flyttat in och är nu bänkkamrat med den tidigare KA degblandaren. De ser ut att komma bra överens och rent av trivas i varandras sällskap. Den nya maskinen kan allt degblandaren inte kan... hacka, riva, tärna, skiva, vispa små mängder osv.


En stor proffsväska för verktyg, dessutom fylld med de verktyg man behöver som husägare. En borrskruvdragare hade jag införskaffat själv, men det finns plats även för den i verktygslådan.


Fint smyckesset, choklad och blommor från våra härliga människor till grannar.


Födelsedagsslanten från svärföräldrarna användes som "investering". Hittade ett par kannor som jag inte kunde motstå - särskilt inte när insåg var de faktiskt var värda.


En snöskyffel av toppkvalitet fick jag med så jag kan skotta åt rullstol och vagn när flingorna faller. 

En bedårande snidad sked och lite annat smått och gott...


Nu får man återgå till normal vardag igen. Jobb, fakturering, limfogar, bilar, tokigheter och märkliga saker jag inte alltid förstår. 


   

onsdag 24 augusti 2016

Ändrade planer...

Vi har kämpat med dagisinskolning i snart två veckor nu och kommit fram till att det inte är rätt beslut för Miro. 

Hade han kört krokodiltårar och kunnat avledas av personalen med lek och skoj hade jag inte haft några problem med att lämna honom, men han är upprörd och uppgiven på riktigt... fröknarna kan inte avleda honom och de andra barnen blir uppröra med. 

Att behöva bli hämtad av personalen och komma tillbaka till en helt förstörd son som man får gå undan i ett separat rum i 15 min för att han ska börja lugna ner sig känns inte okej! Hade det varit krokodiltårar hade han slutat direkt när han såg mig igen. 

Han trivs inte inne med alla andra barn tätt inpå. Han vill vara ute hela tiden där det blir mer öppet. Han knyter inte an till någon av fröknarna och vill bara ta vagnen och gå hem hela tiden. 

Detta har gjort att vi kommit fram till att dagis inte är rätt för Miro just nu och platsen kommer, med all förmodan, att sägas upp för att sökas på nytt nästa år och göra nytt försök då. 

Under tiden får han vara hos farmor & farfar de timmar han skulle varit på dagis (ca 12-15 timmar) och när jag är ledig går vi förmodligen till en privat parklek för att träffa andra barn och få lite socialt utbyte och lära sig interagera med andra barn. 

Jag kan inte tvinga honom vara på dagis, även om det är så få timmar, om han vantrivs, inte känner trygghet eller säkerhet.  

Tror fröknarna tyckte det var en dum idé när jag tog upp det till diskussion idag och menade att alla barn "kan lära sig gilla dagis men vissa behöver upp till 6 veckors inskolning". Jag kan inte springa med där i 6 veckor i hopp om att han ska börja gilla det - jag måste återgå till jobbet tyvärr. 

Om mitt barn inte känner sig tryggt kommer inte jag känna mig trygg med att lämna honom och tvingar vi han dit kommer jag ha svårt att sköta mina arbetsuppgifter om jag vet att han inte har det helt bra. 

När jag lämnar hos farmor går vi in, jag tar av honom skor och ev ytterkläder, säger "hejdå, mamma går nu, vi ses senare" - han vänder sig mot mig och ger mig en slängpuss och visar att jag kan gå. Så ska det vara både för hans del och min!

Så... dagis passar nog inte riktigt alla, i alla lägen och vi har turen som har ett bra och tryggt alternativ. 

Mammahjärtat får segra över samhällets normer vad gäller dagis den här gången!


  

lördag 30 juli 2016

Usch och fy...

va' tiden springer!!

Man hinner ju för tusan inte med! Om 2 veckor är det dags för inskolning på dagis för vår lille plutt och jag bävar inför detta faktum...


Inte för att jag tror att dagiset är av ondo eller att han kommer vantrivas - vi har fått plats på enda stället vi ansökte om och jag är övertygad om att Miro kommer gilla att vara där... MEN... detta innebär ju att jag ska börja med fasta rutiner och jobba igen - jag som tycker det är så skönt att vara hemma och mysa på dagarna (för det mesta). Vette tusan hur jag ska komma in i jobbet igen, så det är nog bra att jag mjukstartar med halvtid. 

Halvtiden och gubbens arbetstider gör även att Miro, troligtvis, inte behöver gå mer än 15 timmar på dagis och det tror jag är bra i början. 


I övrigt då...? 

Vi har låtit Miro bada ute i sjön för första gången någonsin. Hade förväntat mig en helt annan reaktion än den som kom. Tänkte han skulle tycka det var otäckt med så mycket folk, stoj och Stim... att vattnet skulle vara kallt, stranden otäck att gå på och vågorna lite farliga. 

Han tittade ut, skrek i glädje och verkade säga "TITTA!!! Vilken stor badbalja de har här! Låt mig leka!" och rusade rakt ut i vattnet som om inget hänt. Det var sen svårt att få honom där ifrån - han ville bara fortsätta plaska och leka i Mälaren. 

 

Gäststugan är färdigrenoverad och ska bara inredas med lite möbler, fjärrvärmeinstallationen är klar och diket vi hade i trädgården igengrävt. Vi invaderades av getingar som snabbt vräktes av utrotare, men grannarna har samma problem som inte är åtgärdat så det kommer fortfarande in för mycket elaka stickisar när vi har dörrar och fönster öppna.


Vår igelkott var ingen hane visade det sig när 5 småkottar började tulta runt på innergården. De har nu utökat sitt territorium och får gå till baksidan med för mammakotten. Sjukt söta och jag önskar så himla mycket att de stannar kvar i närheten även när de blivit stora.


Vi har underbara grannar att umgås med, där man kan vara sig själv och som nog är ungefär lika galna som vi själva. En liten hoper härliga ungar har de med som gärna försöker underhålla vårt energiknippe. 

Katterna trivs och i övrigt inte mycket nytt under solen...





   



  

lördag 2 juli 2016

Visst är det nåt magiskt...

... med att mysa med sin bebis i sängen...?

Ikväll ville Miro inte höra talas om att han, som tidigare nätter, skulle sova i sin egen säng. Och ikväll orkade jag inte ta den fighten så han ligger bredvid mig. 

Efter ett visst bökande la han sig till rätta men somnade inte omedelbart. Vi låg och tittade i varandras ögon tills han stängde dem med ett leende på läpparna och ögon som såg trötta, men lyckliga, ut. 

Det är i sanningens namn något magiskt att jag får ligga nära, trösta, vara tryggheten och glädjen i detta lilla mirakels liv - för något annat än mirakel är det inte frågan om! Att vi skulle få en fulländad och (för oss) perfekt liten människa hade INGEN varken kunnat tro eller ana - inte ens vi, förrän det var ett faktum...

Vår lille unika snöflinga till son - vi kunde inte ha drömt om någon bättre. 

Att han mot morgonen roterar som en propeller i sängen får man ju bara ta, han är en jäkla söt propeller i så fall. 




lördag 25 juni 2016

En kamp

Just nu pågår en kamp mellan två starka viljor... En är drygt 1 år och av den bestämda åsikten att han kan leva på välling, dygnet runt! Densamme är även av åsikten att läggdags inte ska regleras av modern och att han själv får avgöra, inte bara NÄR han ska sova utan även VAR!

Modern tycker sig veta mer än 1-åringen och bestämmer när det ska sovas men FRAMFÖRALLT, att han ska sova i sin egen säng. Och det där med vällingen... den försöker vi sluta med. Han får när han ska sova och en flaska när han vaknar (okristligt) tidigt, för att kunna somna om (vilket oftast går). Detta lilla tilltag från föräldrarnas sida gör honom hungrig på dagen... och är man hungrig... då äter man! Även om fixa idén säger att det bara är vällingen som funkar. 

Nattningen går i regel snabbt eftersom det mest är att följa hans signaler om trötthet, men nu ikväll tror jag hin håle  hade slagit klorna i honom för nu fick jag kämpa!! 

Även om det var en kamp som heter duga idag så sover han i alla fall i sin egen säng, med både mat, frukt och välling i magen...


   

fredag 27 maj 2016

1 år!!

Vårt allra bästa, kärleken i våra liv, glädjen som bubblar runt i vårt hus har nu fyllt 1 år!


På hans födelsedag, 18 maj, firade vi lite stillsamt hemma med paket från mamma och pappa, mat och en krämkaka. 


Den 21:e hade vi det riktiga kalaset med närmare 100 pers (!!!??!). Vi höll detta i en lokal, självklart, för vårt hus hade inte räckt till. Det serverades mat av flera slag, sallader, efterrätter, snacks, tårtor, godispåsar till barnen och i skål för vuxna. Musik spelades och vi dansade kurdisk dans. Miro överöstes med kärlek och var glad hela tiden i princip. Han tog en lite siesta mitt under dansandet men kom tillbaka pigg till tårtan. 

Han fick en egen tårta att blåsa ut ljus från och kladda som han ville, men han tyckte inte kladdandet var det roligaste han fått att greja med. 


Nu är det i alla fall avklarat och han fick massor av presenter, presentkort och pengar. Slantarna sätter vi in på hans bankkonto och presentkorten kan vi shoppa oss lyckliga med. 

Kan inte riktigt greppa att vår lille bubbis är 1 år... Han har 6 vassa gaddar, kryper/ålar sig fram i blixtens hastighet, går med stöd, reser sig mot saker, ändrar sig med lätthet från liggande till sittande samt vice versa, han säger "mamma" och "titta"... och mycket "titta TITTA!!!!" blir det. Han leker bra på sitt rum med sina leksaker, tycker om att läsa böcker, lyssna på musik och sparka fotboll. 

Livet leker för denne 1 åring!


   



fredag 6 maj 2016

11 månader

Fem tänder, kryper/hasar sig fram, försöker resa sig mot saker, säger "titta!!" ungefär 1 miljon gånger varje dag, älskar lampor, gardiner, att visa upp sin egen garderob och att vara utomhus.

Katterna förstår nu att oavsett söthetsgraden så kan nyporna vara starka... Albin går inte gärna nära och Max har en ängels tålamod. Hur vi än förmanar och säger att man måste klappa fint så får de sig ett och annat tjuvnyp när vi inte hinner med. Väntar på ett litet rivsår men hittills har det uteblivit. 

Vi har fått dagisplats på vårt önskade dagis, i augusti... Det betyder att jag snart måste börja jobba igen, jag som helst vill vara hemma med min lille plutt i ett par år till, men det funkar inte riktigt att vara det dessvärre. 

1-årskalasets planering är i full gång, lokal är bokad och det kommer beräknat drygt 100 deltagare. Mat, fika/tårta, snacks och dricka serveras bland annat  och jag som tycker det är jobbigt med mycket folk...?! Bara för mamman att bita ihop så lille bubbisen får en härlig 1-årsdag!



   

lördag 16 april 2016

10 månader

Så här när det närmar sig 11 månadersdagen är det väl dags att jag får tummen ur och postar ett 10 månadersinlägg.


Vi var på 10 månaderskontrollen ett par dagar innan flytten. Än en gång fick Miro en okej-stämpel. 

Tant Karin räckte fram ett gem för att se om han hade pincettgrepp nog att ta det... Miro bara vände sig och tittade på mig, tittade på Karin, tittade på mig, tittade på gemet - han får inte röra sånt hemma eftersom de lätt åker in i munnen och kan fastna i halsen. Väluppfostrad som han är vägrade han röra gemet. Hon fick se att han kunde när jag tog fram några majsflingor ur väskan istället. 

Nästa test sträckte hon fram två träklossar. Jag förstod att hon ville att hon skulle ta båda och slå dem mot varandra. Den ena var gul och den andra grön - grönt är hans favoritfärg så han tog bara den och buttade bort handen hon hade den gula i. 

Karin tittade på mig och jag sa att hon skulle hålla i den gula klossen mot honom så skulle hon få se... TJONG!!! Han slog till hennes gula kloss med sin gröna med fantastisk kraft och skrattade hjärtligt. 

Under tiden Karin och jag pratade lite satt han på golvet mellan oss och kastade klossarna om och om igen och skrattade lika gott varje gång. 


Karin ville ta med honom hem och sa att han är väldigt trygg, glad, social och självsäker för att vara 10 månader... att de flesta i hans ålder sitter tysta och nästan lite rädda i föräldrarnas knä. 

Han växer bra på längden men vikten har planat ut, vilket var fullt normalt. Han har gått upp i vikt med men inte lika mycket som tidigare - 72 cm och 8850 g blev måtten. 

Dagen efter lämnade jag honom hos farmorn och farfarn så jag kunde packa det sista innan flyttfirman kom dagen därpå. Då, tyckte han att det var en lämplig dag att lära sig krypa! Nåt han vägrat göra innan. 

Nu far han fram i nåt ålliknande krypande över golven här. Han går med hjälp och älskar att göra det både ute och inne. Han står själv men vågar inte släppa händerna när vi går riktigt än, men det kommer. 


Fyra vassa bissingar finns det i munnen numera och fler ser ut att vara på väg att spricka igenom. 

Nästa vecka blir han 11 månader och om ca 1 månad fyller vår lille bubbis 1 år!! Hur tiden har sprungit iväg?! Vi planerar för 1-årskalas och tror det kommer bli roligt och trevligt. 


     

söndag 20 mars 2016

På plats

Nu är vi, äntligen, på plats i vårt hus!

Det känns som hemma även om det fortfarande är massor att packa upp. Har hittills avverkat 42 kartonger med saker och 6 sopsäckar med kläder sen i onsdags. 

De första dagarna sov maken och lille bubbisen hos svärföräldrarna (som bor ett par gator bort bara) eftersom det inte var någon lämplig miljö för en liten bebis, med alla kartonger och grejer. 

Jag kämpade på och nu är det rätt bra ordning i huset och de har fått komma hem, till vårt nya hem, och har sovit här några nätter. 

Trodde det skulle vara problematiskt att få Miro att sova i sitt egna rum men det har gått, över förväntan, bra!

Katterna var först rätt förvirrade och stressade men har nu funnit sig och verkar inte ha några problem med att vi flyttat - de har ju fått dubbelt så stor yta att röra sig på och kommer få gå ut vad det lider. 

Det kommer bilder på hur det ser ut, bara vi kommit i ordning ordentligt. 


  



fredag 4 mars 2016

Renoveringsblogg

Jag vill ALDRIG flyttpacka och/eller renovera själv igen!! Det sliter nåt enormt och underhållningsfaktorn i det är tämligen låg.

Det mesta i hemmet är packat och vi bor bland flyttlådor, damm, katthår, smågrus och leksaker. Visst låter det ljuvligt!?

Vi fick nycklarna till huset i tisdags så jag åkte dit direkt, la ut täckpapp och började riva tapet. 

I min enfald hade jag trott att det skulle gå sprätt lätt och att man kanske till och med skulle kunna spackla över skarvarna, slipa och bara måla direkt... Så var det inte...! 

Jag tog ner tapet efter tapet efter tapet... tills jag var nere på rummets orginaltapeten från -72. En, i och för sig, väldigt charmig barntapet, men den var skadad här och var så jag kunde inte spara den. 5 (?!) tapeter med spackel och skit satt över den första, så första dagen fick jag bara rent en liiiiten vägg. 

Rummet som det såg ut när vi var på visning. 
Orginaltapeten som jag grävde fram...

Andra dagen kom det en städfirma som skulle ombesörja flyttstädningen åt förra ägaren och jag kämpade vidare med tapetnedtagningen. 

Jag försökte komma på snabba alternativ... hitta nån som kunde komma samma dag och sätta renoveringsgips - men ingen kunde med så kort varsel, åka till jobbet och hämta en ångmaskin för att ånga ner tapeterna men det skulle jag förlora många timmar på både i restid och att jag skulle bli sittande med arbetskamraterna en stund, övervägde till och med att stänga och låsa dörren och låtsas som att rummet inte existerade - inget hållbart alternativ heller, i längden. 

I ren ilska och irritation slet jag ner ALLA tapeter, rummet blev fullt med pappersskräp. Jag spacklade alla ojämnheter, väntade på att det skulle torka, slipade, slängde allt skräp och dammsög OCH grundmålade en gång. 

Efter det var jag helt slut som artist, kroppen orkade knappt föra mig till bilen. Stackars Miro blev hämtad av en trött och grinig mamma med värk i hela kroppen. 

Det blev sängen direkt och jag fick sova hela natten och vaknade med ny energi. 

Nu är det söndag och jag har gjort klart rummet, så när som på att golvlisten ska målas vit, men färgen tog slut så det fixar jag imorgon. 



Jag har, dessutom, hunnit målartvätta, grunda och måla fulfurupanelen, dörrfodrena och golvlisterna i köket och hallen. 


Ordentliga bilder kommer när vi flyttat n och allt är i ordning men jag känner mig hyfsat nöjd med resultatet hittills. 

Nu kan jag ägna återstående dagar, tills flyttlasset går, att köra dit sånt jag inte kan packa i flyttlådor. 

Det ska bli så skönt när allt är klart och vi är på plats! 


   




torsdag 18 februari 2016

7, 8 & 9 månader

OJ! Vad tiden flugit förbi!

December tillbringades med sjukstuga i den här familjen. Först blev jag dålig i magen för att sen få nån typ av influensa. Därför blev det inget inlägg med 7 månader, men bild togs ändå...


Influensan vandrade sen runt till ALLA! Miro blev sjuk, farmor'n och farfar'n blev sjuka, mormor'n blev dålig, andra runt omkring oss blev också sängliggande med hög feber, ont i kroppen och hosta.

Bubbelgubben här fick så jobbigt med hostan att vi gick till läkaren och fick flytande Bricanyl att ge honom för att han skulle kunna vila nån gång och det tog nog nästan en hel månad innan vi var friska igen.

Det var jobbigt eftersom han inte hade matlust, mådde dåligt, sov dåligt pga hostan och vid kontrollen i januari hade han därför, av förklarliga skäl, inte gått upp så mycket som förväntat. Växt på längden hade han dock gjort så tant Karin oroades inte för det utan sa att vi hoppas på bättre viktuppgång till nästa BVC-koll, i mars,

De där tänderna som spökat sen han var 3 månader har nu ÄNTLIGEN tittat upp!

28 december - samma datum som jag och maken kände första rörelserna ordentligt första gången, under graviditeten - tittade den första upp och ett par dagar efter nyår fick den sällskap av ytterligare en sylvass liten gadd.

Satan i gatan va' vassa de är!

Under januari påbörjades planeringen inför flytten, flyttlådor hämtades och packningen påbörjades. Hade helt förträngt hur tråkigt det är att flyttpacka! Inte nog med att det ska ner i lådor - det ska ju UPP ur dem sen igen!!

På grund av flytthetsen blev det inget inlägg för 8 månader, men självklart tog vi bilder på vårt lilla underverk även under denna månad.


Att packa med en 8 månaders bebis som springer runt i sin gåstol och "hjälper till" möter sina utmaningar. Jag lägger ner en sak i kartongen, han står i andra änden och plockar ur två... eller går och hämtar ett tomt mjölkpaket ur papperssorteringen och lägger ner. Man får liksom kolla lådorna innan man stänger ihop dem för att inte dra runt på onödiga saker, saker man behöver eller lägga i det man redan lagt ner 4 gånger!

Det är en klurig liten kille vi har. Han har till exempel insett att nycklar öppnar dörrar och lådor. Vi låser skrivbordshurtsen för att han inte ska dra ut lådorna, klämma sig eller ta viktiga/farliga saker därifrån.

Han hämtar sin knippa med plastnycklar som han fått som bitleksak, sätter en av nycklarna till låset och försöker sen öppna lådan - ilskan som uppstår när han inte lyckas går inte att ta miste på!

Första tandläkarbesöket är dessutom avklarat. Det var inget avancerat. Hon pratade god munhygien och att man som förälder måste tänka på att inte ge för mycket socker och att det inte ska finnas något att äta konstant, hela tiden, utan att munnen och tänderna måste få vila mellan målen - något som jag kände var självklart.

Miro fick en tandborste och tandkräm med mint. Den vi hade sen innan var helt utan smak och jag undrade hur han skulle ställa sig till den ganska "starka" smaken, men det var inga problem. Han älskar att borsta tänderna och den fräscha smaken av mint var tydligen gott.

Tandtanten fick dessutom känna på hans tänder utan protest, så hon var lite förvånad att han var så glad och lugn hela tiden. De barn hon träffar i hans ålder brukar skrika och protestera högt, särskilt när hon ska titta och känna i munnen. Vi har väl ett väldigt välartat barn.

Nu fyller han 9 månader och vi kan inte förstå var tiden tagit vägen?! 9 månader har flugit förbi i en rasande fart. Han växer, utvecklas, vi har köpt hus och flyttar strax, lägenheten är såld och sommaren ska njutas i en alldeles egen trädgård!

Svårt att förstå! 18 februari kl 01:03 blir denna lille plutt 9 månader!!


  
  

onsdag 9 december 2015

6 månader

Julstök, husköp, klappar, pynt och bak... Många är de saker som kommit ivägen för att skriva detta inlägg.

Julklapparna är klara och ligger fint inslagna i klädkammaren. (Någon liten bubbis har visst varit snäll för det finns mer än en klapp till honom.)

Pyntandet är rätt sparsamt för det kändes onödigt att "slå på stora trumman" när plutten inte förstår vad det gäller, jag inte är så förtjust och vi behöver packa ihop inför flytten efter nyår. Julgardiner, adventsstakar och 4 tomtar fick räcka. Nästa jul ska det dock pyntas ordentligt - i huset!!

Bakningen är startad men lite kvarstår att fixa. Och inköp till nya boendet är påbörjat med...

Fast... det var inte det jag skulle skriva om nu!

Vår lille bubbis har fyllt 6 månader! Ett helt halvår!! Det är svårt att förstå, faktiskt, att tiden rinner så snabbt förbi. Gjorde den det innan också?!

Han sitter själv. Pratar och låter massor. Svischar, som tiden, över golvet i sin gåstol och springer runt från vardagsrummet, ut i hallen, in i köket, tillbaka till vardagsrummet. Det leks tittut och läses böcker, äts mat och plaskas med vatten. ALLT ätbart är intressant och viljan att testa allt vi äter är stor - det uppmuntrar vi gärna och än så länge är det inte mycket som ratats. 

Ena katten (Max) är rolig och han ska gärna följas efter runt i lägenheten. I köket är det roligast att smyga till spisen och ta mammas handdukar, som hänger på luckan, och gosa med. (Att de ibland är mindre rena verkar inte spela roll.)

Det är en riktig liten mammagris men finns jag bara i närheten gör det inget att sitta hos andra, social är han och gnäller sällan oavsett om det är kända ansikten eller nya... så länge han får uppmärksamhet. Detta gäller dock INTE läkaren som gjorde 6 månaders kontrollen, men det förstår jag och förlåter, för jag gillade inte heller honom och hoppas slippa honom i fortsättningen!

Ett riktigt litet charmtroll har vi fått i alla fall som sällan har långt till leenden och skratt (och det är inte bara en något partisk mamma som säger det).


   
   


lördag 14 november 2015

Holy crap, vilken shoppingångest!

Vi är förvisso duktiga på att shoppa, men idag tog vi det ett steg längre... Hålet i plånboken blev lite extra stort och en viss ångest infann sig.

Vi tittade på ett hus i förrgår - idag skrev vi papper och köpte det!

I mars flyttar vi till en enplansvilla med 4 sovrum, 2 toaletter, inglasad veranda, gäststuga, insynsskyddad innergård med uteplats, bärbuskar, fina blommor, rabarber och jordgubbsland. 

Fredag den 13:e men en bra dag! Detta kommer bli toppen! Miro får ett eget rum, vi kommer ha ett kontor/hobbyrum och ett gästrum. Det är ljusa tapeter i alla rum och bara att flytta in. Det enda rummet jag vill fixa i ordning direkt är barnrummet, de andra kan vi ta lite pö om pö. 

Nu har vi nåt roligt att se fram mot! Miros 1 års kalas kan firas i vårt egna hus! Gäster kan komma och sova över! Till sommaren är det bara att öppna dörren och kliva ut i vår egna trädgård, äta frukost ute, grilla, leka och mysa! 

Tanten som säljer är jättemysig och lämnar kvar utemöbler, trädgårdsredskap och lite möbler till oss. Jag ska gå hem till henne nån dag och göra en ritning över vilka växter som är var så mamma kan hjälpa mig och instruera hur jag tar hand om dem på bästa sätt. 

Det finns en liten damm med fontän på innergården, den får nog vara kvar men jag lägger ett kraftigt metallnät över den så ingen trillar ner i den, men vattnets porlande är skönt att lyssna på, så jag vill nog inte gräva igen den. 

Vi hade inte sagt nåt om detta till nån, förutom min mamma och svärföräldrarna så det kom nog lite som en blixt från en klar himmel när vi "annonserade" att vi nu är husägare...

Framsidan av huset och entrén från olika vinklar. 

Del av kök och matplats från olika vinklar. 

Vardagsrummet från olika vinklar och det som ska bli gästrum. 

Överst till vä: vårt sovrum, överst till hö: inglasad veranda
Nederst till vä: Miros rum, nederst till hö: kontor/hobbyrum

OBS! Detta är mäklarens bilder från nuvarande ägares inredning. Vi sätter vår prägel på det när vi flyttar in, så klart...



   


fredag 30 oktober 2015

Känns värdelöst hjälplöst

Lille plutten har "ärvt" min förkylning och efter ett par dagar med snorig och täpt näsa är det nu istället en otäck hosta han kämpar med.

Hostan är, utan tvekan, värst på natten och han har svårt att sova liggande. 

Vi har provat att höja huvudänden för honom men eftersom han rör sig en hel massa så hjälper det inget, för rätt vad det är har han ålat sig iväg och ligger fel i förhållande till höjningen. 

Detta resulterar i att jag får sitta med honom i famnen, i soffan och sova. Eller ja, han sover, jag slumrar av och till och känner mig mer död än levande när morgonen kommer. 

Tack och lov har han ingen feber och allmäntillståndet är inte heller direkt påverkat för dagtid äter och dricker han som han bör och leker mellan sovperioderna, precis som vanligt. 

Som förälder känner man sig dock rätt hjälplös och värdelös när man inte kan ta bort hostan eller ens lindra den, men... det är ändå en glad kille och förkylningar går ju över...