Det är nära nu...

Med 24 dagar kvar till beräknad födelse känner jag fortfarande ingen oro, nervositet eller stress.

Allt är klart för knoddens anländande - kläder, blöjor, vagga, vagn, säng osv, osv... allt är tvättat och klart, bb-väskan är delvis packad (nåt ska jag ju ha att göra när värkarna börjar också), bilstolsbasen är monterad i Mercan och jag kan nog inte komma på något som direkt fattas, i nuläget.

Alla verkar tycka att jag ska känna oro inför smärtan som förlossningen innebär, men jag gör faktiskt inte det. Jag ser fram mot den! Självklart kan jag ändra mig när det väl sätter igång och det skulle inte vara något nederlag, men i dagsläget ser jag fram mot en så naturlig förlossning som möjligt, med så lite smärtstillande som möjligt - lustgas och syre är det enda jag känner att jag vill ha... gärna en fläkt som blåser kall luft på ansiktet, i övrigt vill jag prova att köra bara.

Jag är inte dum! Jag förstår att det kommer göra ont, men jag ser det som en högst tillfällig smärta som ger en så mycket högre belöning än något annat och när det väl är klart så försvinner smärtan rätt omgående - inte som EDS-värk som alltid finns där, oavsett vad man gör.

Men... 24 dagar! Det är snart! och det kan ju bli både tidigare och senare, man vet aldrig, fast några riktiga känningar har jag inte än...

Har till och med funderat på om det kan sätta igång utan att jag märker nåt, eftersom jag är rätt smärttålig av naturen, men den risken/chansen är nog tämligen liten misstänker jag. Jag lär nog, som alla andra, märka när värkarbetet sätter igång - det ska bli spännande!

Min vikarie står redo att hoppa in när som helst och klättrar på väggarna och förmodligen önskar hon att jag går hem NU på en gång! Jag har ju tänkt jobba så länge jag orkar. Idealet vore att kunna jobba tills värkarna startar, men tröttheten börjar komma tillbaka och kroppen kanske inte har lust med det hjärnan önskar - vi får se...