onsdag 7 augusti 2013

Handen på hjärtat

Jag äter allt, inkl Kinder choklad... Det är snart 2 år sen min operation och nu är jag viktstabil även om jag hamnat precis på gränsen för vad som räknas som "normalt"... Och även om jag vandrar nåt kilo upp, nåt kilo ner så håller jag mig ganska bra.  

Nu kommer bekännelsen - jag skulle träna (borde/vilja) - det har inte hänt (förutom lätträknade promenader när lusten finns, solen skymmer, vinden blåser från rätt håll) - låt mig förenkla tolkningen - det händer typ "once in a blue moon". 

Maken jobbar på gym och hur enkelt vore det inte för mig att åka dit och träna, bygga muskler, bränna fett, undvika alla äckliga proteinpreparat och absolut inte stretcha! 

Jag tänker tanken varje kväll i soffan - jag borde! Sen börjar, som genom magi, Cityakuten och det tar jag som ett tecken från gud, och man inte motsätter sig hans vilja!

Därför blir det inget gym för mig. Ingen annan "högre akt" har hittills gett mig känslan att den vet allt om mig, vad jag gillar, vad jag inte orkar... inte ens de jättekäcka *ironi* coacherna som förnumstigt förklarar maskiner och hur fet du är samtidigt som de binder upp dig för ett abonnemang - den lätta går jag inte på... igen!

Idag är dagen, tänker jag ofta, då jag ska trava ner, målmedvetet, till gymmet och köra igång... mitt minne är dock inte det bästa så efter lite distraktion har jag kommit på nåt viktigare. Jag önskar att jag kunde vara som andra som blir "beroende" av träning, men inte ens när jag gick 3 gånger/vecka tidigt på morgonen, innan jobbet, kom jag över den där kanten, då det slutar att vara jobbigt och blir ett roligt "måste" - tror inte det finns i mig!

Jag äter fel saker OCH tränar inte, men innan ni dömer mig som tidigare då jag var för fet för att passa in i sen sociala normen, så kan jag meddela att jag gått ner det jag ska och lite till, håller mig på den vikten och mår bra (förutom sjukdomskrämpor). 

En vacker dag KANSKE jag blir lika duktig som alla andra, men - handen på hjärtat - det är inte idag!

  




3 kommentarer:

  1. Tja... Skall jag vara ärlig hade jag nog inte kommit ut på promenader själv om det inte vore för att jag har Donna som jag älskar något otroligt och mannen vill ju inte gå längre tureer med henne. Han går mest bara ut så hon får kissa. Du vet deet är ju viktiga saker det där med att sitta vid datorn och pimpla cola och se på när magen växer och sen förneka att den växer när det ju är kläderna som krymper...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni har säkert sån där otäcka små "garderobs-tomtar" som kommer fram på natten och syr in hans kläder - det kan ju inte ha med cola och datorn att göra ;)

      Radera