Men, som sagt, igår gjorde jag ett undantag... eller inte bara ett... jag drack även kaffe.
Diskussionen på jobbet har varit att kaffe är en social grej och den deltar jag inte i utan går hela tiden med min vattenflaska istället. Jag måste alltså lära mig dricka kaffe för att helt bli delaktig i den sociala kretsen på jobbet (på skoj, men ändå...). Igår fortsatte den diskussionen i kön på begravningskaffet - "Du kan ju inte tacka nej till kaffe idag... det var ju Willes gudadryck och har du aldrig delat den med honom och oss innan kan du väl göra ett undantag idag?!"
Sagt och gjort... Jag tog mitt te! men... jag tog även en halv kopp kaffe när vi sen satt vid bordet.
HUR kan folk dricka det där äckelpäcklet frivilligt?!? Provade svart först och sen med lite mjölk - inget var gott, men jag drack upp.
En av dagens "aha"-upplevelser var att kaffe lämnar en äcklig eftersmak i munnen som te inte gör. Det kommer dröja innan jag provar igen.
Förutom detta fick vi, av chefen, lära oss varför navelludd alltid är blått...
Begravningar är intressanta företeelser där man kan lära sig allt från kaffe till färgen på navelludd.
Tydligen är det så att partiklarna i navelludd är exakt i samma storlek och form så den enda färg de släpper igenom är blått. Är det nån annan färg är det tröjludd.
Ni hör... min chef har "doktorerat" i navelludd och nu kan vi alla det man behöver veta och hur man bäst vårdar sitt navelludd.
Så, det var en intressant dag. Wille satte segel mot de öppna, evighetsstora, haven - förhoppningsvis med medvind i seglen. Jag lärde mig att kaffe ger otäck eftersmak. Vi vet hur man bäst vårdar sitt blåa navelludd. Jag lärde mig även att sorg tar relationer till en ny dimension.
Idag ska jag putsa och fixa lite med sekretären jag köpt, så den blir klar att flytta hem...
Man har ju inte fest efter begravningen utan begravningsfika. Där träffas man och pratar om allt, sorgen lättar lite då man får tänka på annat. En begravning är ju så sorglig. trevligt att träffa alla som kom till begravningen och inte bara säga hej då efter den. Prästen är oftast med och man pratar med honom eller henne om begravningen, tackar för den. En liten trevlig stund i den stora sorgen
SvaraRaderaJag vet att det inte är en fest-fest, men för mig känns det som en "fest" och det känns fel. Var ju, som jag skrev, inte ens med på begravningsfikat efter pappas begravning. Alla hanterar sorg på olika sätt och att tvingas sitta i ett rum/lokal med massa andra människor och minnas (älta) hjälper inte mig det minsta, men alla är olika. Jag behöver det inte som ett "avslut" heller... av alla begravningar jag varit på (13 tror jag) var detta första begravningsfikat jag varit på och jag gör helst inte om det igen.
Radera