Jag hade försökt förklara för svärmor vad det hela innebar, hur det skulle se ut osv, men hon förväntade sig ändå en vanlig gravplats, i kylan, med lite fler människor än vanligt och förstod nog inte varför jag envisades med att det skulle vara på kvällen när det blivit mörkt...
Redan när vi körde dit insåg hon nog, lite smått, att hon hade fel eftersom bilköerna ringlade sig långa och det var svårt att hitta parkering. Hon undrade om det var nåt annat, i närheten, också eftersom det stod bilar överallt, längs vägarna och på varje liten tom fläck.
Norra Kyrkogården är omgärdad av höga häckar så man måste gå in för att se hur det ser ut, vilket gjorde att hon fortfarande vid parkeringen inte förstod vad som väntade.
Vi gick in. Överallt lyste ljus... Överallt var det folk... Folk som stillsamt pratade. Människor som promenerade. Någon som grät i sin ensamhet eller i någons famn. Det var ro. Det var stillhet. Det var vackert.
Svärmor blev överväldigad och lite ledsen. Hon tänkte på att alla ljus var människor som var borta, men samtidigt blev hon glad att så många människor var där för att tända ljus och minnas. Folk strömmade till hela tiden och vi gick upp mot minneslunden, som ligger på en liten kulle.
Ett hav av ljus och blommor påminde om någons syskon, barn, mammor, pappor, släktingar och vänner som lämnat oss...
Jag hade med två ljus. Ett för de som saknas i min svenska familj. Ett för de som är saknade i min kurdiska. Och på balkongen brinner ett ljus för hela världen...
Mmm... jag var iväg igår. För första gången på Alla helgona, det vsr verkligen magnifikt. Går inte att förklara, det måste upplevas.
SvaraRadera