Visst är det märkligt, på ett underbart, fantastiskt sätt, att det kan komma ut en helt perfekt liten människa, med knorvlar i öronen, alla delar på rätt ställen - och allt fungerar?!
Nu när den här lilla varelsen ligger bredvid mig med feber och är lite ynklig så vill man bara ta bort alla bekymmer, oro och göra allt bra igen.
Den varma lilla handen söker efter min och vi ligger nära i sängen och håller hand så länge som han vill och behöver. Mina egna behov är inte längre särskilt viktiga.
Om något så enkelt som att hålla din hand i natten får dig att må lite bättre och känna trygghet så är det det minsta jag kan göra, min lille bubbelgubbe.
När febern tar nytt tag och du vaknar ledsen tar jag upp dig i famnen och vi kramas en stund, i mörkret. Ljuset är överflödigt... vi vet, både du och jag, att det är rätt personer som kramas - vi känner så väl varandras dofter, känslan av huden och sättet vi berör varandra på.
Det är tryggt att sitta och kramas en liten stund i sängen och du slappnar av så vi kan återgå till sömnen.
Du får en puss till och sen somnar du om.
Jag ligger vaken en stund och lyssnar på dina andetag i natten och känner den där varma handen som söker efter min igen.
Även mamman kan somna om nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar