I måndags hade jag möte på Centrum för hjälpmedel med min arbetsterapeut. Vi skulle titta på ståstödsstolar (och arbetsstolar hade arbetsterapeuten bestämt). Jag hade förklarat vad jag önskade och förklarade på nytt för hjälpmedelsteknikern när vi var på plats.
Det jag önskade, har sett och provsuttit hade de ALDRIG hört talas om och trodde inte att det fanns. Sen tog teknikern fram de stolar de hade att erbjuda.
Inget alternativ var bra för mig. Av 6 stolar var det ingen som var bra, men för att få nåt att använda hemma valde jag det alternativet som var minst dåligt. Tyvärr skulle den aldrig fungera en dålig dag eller ens en halvbra dag. Jag skulle inte kunna komma upp på stolen eftersom man skulle kliva över den som en sadel och den hade ett magstöd. Sits och magstöd gick inte att enkelt ändra utan man var tvungen att kliva av, krypa under och skruva massa på svåra skruvar. VÄRDELÖST!
Men... "ska du ha nån stol måste du ju börja nånstans". Så jag tackade ja, till den som var minst dålig, som sagt, men när jag sen satt hemma på kvällen insåg jag att det aldrig skulle fungera så jag mailade teknikern och arbetsterapeuten att jag ångrat mig - stolen kommer bli stående, oanvänd och det är bara slöseri med kommunen och landstingets tid och resurser. Finns bättre saker att lägga pengarna på... ett bolltäcke till exempel eller den stol jag faktisk vill ha! En stol som jag mailade länken till och fick svar att den inte fanns i kommunen och landstingets sortiment och vill jag ha en sån måste jag först prova de som finns, i hemmet, och döma ut dem för att kunna få en specialremiss skriven på nåt annat.
Jag ska alltså få hem 6 meningslösa stolar som jag aldrig kommer använda, en period i taget, för att testa och säga nej till, för att kunna få hjälp att få den stol jag vill ha och som jag VET fungerar för mina problem! Hur löjligt känns inte det?! Är inte det massor med slöseri med resurserna?! Det är väl inte konstigt att det inte finns pengar till andra saker om det ska tvingas att gå till så här?
Jag hade tid hos sjukgymnasten i tisdags, men när jag kom dit visade sig att hon inte fanns på plats och jag förlorade en hel arbetsdag. "Oj! Har ingen ringt dig? Va' synd!" sa hon i receptionen. Synd?! Ja, det kan man väl lugnt säga...
Ägnade sen dagen till att skriva ett bittert brev som jag skickade till kommunen, Centrum för hjälpmedel och Landstingsrådet.
Ett brev som förklarar hur löjligt jag finner det med stolen och att jag finner det lika löjligt med bolltäcket. "Fulskriver" jag mig hos mamma en tid - en plats 1 timme från mitt hem, så får jag ett bolltäcke som jag sen kan ta med mig över länsgränser till mitt hem, där jag hela tiden kommer bo, även om jag "fulskriver" mig nån annanstans bara för att få det hjälpmedel jag behöver!
Fick omgående svar från ett landstingsråd som läst mitt brev och han ska ha en eloge för att han tog sig tiden att svara mig och så snabbt, däremot fick jag exakt det svaret jag förväntat mig "tyvärr kan jag inte göra något åt din situation", men han svarade i alla fall.
Idag ringde en kvinna från kommunen upp mig och bad om lite mer uppgifter för att kunna "driva" mitt ärende. Hon var noga med att poängtera att jag inte skulle vänta mig mirakel eller snabbhet, men hon skulle se vad hon kunde göra. Stolen höll hon med om att det var oerhört dumt om jag skulle tvingas få hem massa nya stolar som inte fungerar för mig, bara för att jag ska kunna få den stol jag faktiskt vet blir bra och underlättar för mig, så det skulle hon diskutera med nån chef för hjälpmedel. Bolltäcket visste hon inte om hon kunde påverka, men hon skulle försöka eftersom hon såg hjälpen jag skulle ha av det.
Nu återstår det bara att se om jag får några ytterligare reaktioner/svar och vad det i så fall leder till... Har inga stora förväntningar, men hoppet är väl det sista som lämnar oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar