Undrar om det kokar lite i Breivik när han får sitta i fängelset och titta på det, eller om han fortsatt tycker att det var en liten framgång och är nöjd över det han åstadkommit...?
Undrar om det stör honom att två unga, mörka killar står och tänder ljus för de omkomna och skadade och för hela världen...?
Undrar om han sitter i sin cell/fängelselägenhet med samma hånflin på läpparna som han haft under hela rättegången och slutpläderingen...?
Kan inte låta bli att känna mig lite provocerad av tankarna. Har följt, lyssnat på, läst och tittat på i princip allt som sänts från första stund och genom hela rättegången. Följt liverapporteringarna från rättssalen där reportrar skrivit ner varje ord som sagt, gett ögonblicksbilder av hur det ser ut när inte bilder fick tas eller TV fick sända. Missförstå mig rätt nu... men precis som exempelvis Hannibal Lecter och Hitler intresserar mig ur ett rent psykologiskt perspektiv gör även Anders Behring Breivik det.
Jag undrar vad som hänt med en människa som gör att den kan bli så, i mina och andra människors ögon, genomond, orsaka andra så mycket smärta och till synes helt utan ånger? Vilka synapser är det som inte fungerar som de ska då? Har de alltid varit såna eller är det något som växer fram och beror det på miljön eller är det ett arv?
Mänskligheten är underlig. Människan är underlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar