Äntligen är dagen över

Hade hoppats på en bra start på veckan, men det blev allt annat än...

I lördags var det 9 år sen pappa gick bort och imorse ringde mamma och talade om att min lilla moster gick bort igår kl 23.45. Precis när jag var klar att åka till jobbet ringde hon och min mamma ringer inte kl 8 på morgonen om det inte är något som hänt, särskilt inte på en vardag... så jag fattade att det var nåt och eftersom min moster varit mycket sjuk i många år var det kanske... väntat... men det kom ändå som en chock. Dock är måndagar den dagen på veckan jag behöver vara på kontoret så det var bara att försöka samla sig lite och åka iväg.

Grät i bilen på väg till kontoret och körde bilfläkten på iskallt mot ansiktet för att inte bli svullen och jätteröd, som jag annars blir när jag gråter. Tårar som varma kom ur ögonen trillade iskalla ner mot bröstet, men jag lugnade mig lite när jag närmade mig kontoret och utrustad med pappersnäsdukar klarade jag av arbetsdagen utan att någon märkte nåt och jag sa inget heller... för då hade jag bara börjat gråta igen och det hade inte gått att jobba.

Grät lite i bilen på väg hem också, men samlade mig nog för att kunna gå in och handla och nu har nästan hela dagen gått och det är snart dags att gå och lägga sig... ÄNTLIGEN! är denna hemska dag över!

Imorgon är det lite jobb och så ska jag ringa min mosters man och se hur det går med honom och om han behöver hjälp med något.

På onsdag natt ska vi åka och hämta svärfar som kommer hem från Irak, på Arlanda. Jag ska köra både dit och hem och har sen tänkt att vara ledig/jobba hemifrån på torsdag.

Just nu känns det som att jag vill ta en paus från hela livet en vecka eller två, men man kan inte alltid få som man vill... tyvärr... bara att bita ihop och bita ifrån.