05:37 ringer klockan första gången. Jag har sovit relativt bra och bara vaknat någon gång under natten. Trycker på "snooze" några gånger och kliver upp 6:10. Viker ut duschen i mitt compact living rum och gör mig klar för att leta mig igenom sjukhusområdet fram till Blå Stråket 5.
Kl 7 står jag utanför Centrallabbet och tar en nummerlapp, blir uppropad och stucken. "Hon spritade inte efter att hon känt efter rätta stället att sätta nålen på" satt jag och tänkte. "Typiskt min otur om det blir infekterat nu så min operation blir uppskjuten" men jag säger inget. Det är en ung tjej som sticker mig och jag tänkte att hon kanske är trött, det är tidigt på morgonen och hon kanske inte har fått in rutinerna än - eller så har de ändrat rutinerna.
När jag är nystucken och klar letar jag fram till Kirurgmottagningen, tar en ny nummerlapp, blir uppropad, betalar och får sitta ner och vänta.
De som kom efter mig från labb och som jag listat ut skulle hit i samma ärende som mig kommer och blir uppropade innan mig och jag funderar på om jag ska hinna på toaletten eller om jag ska vänta. Jag väntar... och väntar... Ska jag gå eller ska jag vänta... Tänk om jag sitter där och trycker och sköterskan kommer och ropar upp mig... Nej, jag väntar.
Sköterskan kommer och jag blir vägd, mätt, pratad med och blir återigen tillsagd att sitta ner och vänta.
Jag har förresten fått internet att fungera med iPhonen nu och det fungerar utmärkt att surfa på. Hoppas bara det inte debiteras på nåt annat sätt så chefen blir tokig när räkningen kommer - men vi ska ju ha fri surf i våra abonnemang så jag hoppas det stämmer. Nu vet jag i alla fall att det fungerar och kan ha med mig datorn vid operationstillfället och slippa förgås av uttråkning.
Kom även på nu att DHL-paketet med en födelsedagspresent kom igår, men jag glömde hämta ut det. Det är nog löjligt stort och otympligt och jag undrar om jag ska lämna paketet som det är eller montera och lämna över en färdig present...? Jag kan ju öppna och titta hur svårt det kan vara och är det för komplicerat överlämnar jag med varm hand till födelsedagsbarnens pappa att montera.
Klockan är nu 10.10 och vi har fått gruppinformation från sjuksköterskor, dietist och en kirurg. Sitter nu i väntrummet igen i väntan på att bli uppropad för enskilda samtal med dietisten, narkosläkaren och kirurgen.
Har fått info om hur operationen går till, vilka komplikationer som kan uppstå att 1-4/1000 patienter kan avlida "men vi vill inte skrämma er" och tjejen som satt mitt emot mig med sin mamma såg ut som hon skulle dö där och då...
Skulle gärna vilja lägga in bilder, men tror jag avstår att fotografera eftersom det är fullt med folk här och de kanske inte är så intresserade av att delta.
Tåget går hem kl 16.02 och jag ska försöka ta mig från sjukhusområdet med hjälp av spårvagn till Centralstationen, men överväger faktiskt taxi eftersom jag avskyr att inte veta var jag ska och försöka höra vad som ropas upp i högtalare och kanske kommer av på fel ställe. Sköterskorna skulle hjälpa mig lovade dem, men vi får se sen. Är det enkelt så okej, annars "nej tack".
Beräknad inläggningstid för mig som är utomlänspatient är 2 nätter om inga komplikationer tillstöter. De som bor nära åker hem dagen efter operation. Jag trodde jag skulle vara kvar längre, men är tacksam för varje natt som jag slipper på sjukhuset. Frågan är ju om jag hinner terrorisera sköterskorna till vanvett innan jag blir hemskickad... gjorde ju ett ganska bra jobb med det efter förra operationen då de tyckte jag var oförskämt pigg, inte hade minsta ont, hade ätit och bytt om ca 20 min efter uppvaket och sen bara tjatade om hur tråkigt det var att sitta där sysslolös.
Klockan har nu blivit lunch och jag har träffat alla utom narkosläkaren. Dietisten tyckte jag hade gjort ett bra jobb hittills. Kirurgen var inte särskilt intresserad av att lyssna på rekommendationerna kring operation av EDS-patienter, men tack och lov är det inte den kirurgen som ska operera mig. Jag tror att jag har lyckats bryta en nagel *arg* och nu sitter jag i entrén och väntar på att klockan ska gå så lunchen tar slut, jag kan hämta min journal och sen leta mig vidare till narkosläkaren innan jag återlämnar journalen och blir visad hur jag tar mig in till Centralstationen.
Det slår mig hur mycket olika människor det finns i vår herres hage. Att sitta så här i en sjukhusentré, eller vilken annan entré som helst, ger tid för observation... klädstilar, utseenden, beteenden, sätt att prata och föra sig...
Nu går det nåt jäkla larm! Kanske dags att tänka på refrängen... Ingen verkar ta notis om det - ska jag göra det eller ska jag lika lugnt sitta kvar jag med? Ingen rör sig, ingen gör nåt försök att stänga larmet, ingen upplyser om vad det är... så jag trotsar det irriterande ringandet jag med och sitter kvar. Entrén är inte rökfylld, jag sitter nära en utgång så jag kan kasta mig ut om det helt plötsligt börjar lukta skumt. Det har nu larmat i drygt 5 min utan synbar reaktion.
Och in klev en tant på ca 80 med silverskor, svartvitmönstrade tights som nog skulle likna typ ormskinn, en röd midjekort skinnjacka, rosa överdel under och en turkos sjal knuten runt halsen... Färgglada är de i alla fall här i storstaden...
Nu iommer brandkåren!
YAY! Inväntar nu med spänning inspringade brandmän... Sorry gubben, men titta får man :)
Man kan åtminstone inte klaga på spänningen här i Göteborg, men de får gärna stänga av larmet nu för jag börjar få huvudvärk.
Har förresten inte varit på toa än, men nu kanske inte är rätt läge om hela skiten ska brinna ner... vill ju inte sluta mina dagar inne på tryckeriet med byxorna i knävecken.
Nu blev det äntligen tyst men brandmännen gick in i nån annan entré så jag fick aldrig se några.
Nej, om man skulle ta och samla ihop tankarna igen nu då och sluta distraheras av brandlarm och brandkillar i full mundering och blinkande bil... Var var vi?
Jo, jag väntar på att klockan ska gå, ser taxibilarna som stannar utanför och lämnar patienter eller hämtar de som vill härifrån. Gamla tanter i rullstol och höggravida kvinnor som vaggar som ankor. Folk äter lunch och vissa sitter bara och väntar. Jag ska tillbringa flera dagar här och även komma tillbaka efter 8 veckor, 6 månader och 1 år för kontroller och samtal med sköterskan och dietisten, samt att de finns tillgängliga per telefon varje dag om det är något man funderar på.
Jag får i alla fall fira min födelsedag med potatismos och knäckebröd och kan till och med få skoja till det med lite puread majs eller ärtor. Jippie!! Dietisten trodde jag skulle fråga om alkohol så min enkla önskan om att få äta potatismos på min födelsedag var helt i sin ordning. Jag får till och med lov att prova en godisbit om jag vill, men med reservationen att jag kan må dåligt av sockret. Jag får inte vara överförsiktig med vad jag stoppar i mig av rädslan för att kräkas utan ska få i mig 1,5 liter ungefär under ett dygn. Det som förvånar mig lite är dock att de så gärna pratar om halv- och helfabrikat. "Keldas färdiga soppor är jättebra. Varma koppen är okej." Är alla överviktiga bekväma och okunniga i matlagningens konst eller? Då är det väl i så fall läge att lära sig innan operationen eftersom halvfabrikaten sällan är särskilt bra sammansatta, dåliga i kryddningen och näringsinnehållet är klart diskutabelt. Lär personerna istället hur man med enkla medel lika enkelt och snabbt lagar mat från grunden istället för att sticka hål på en förpackning och slänga den i micron... Affärsidé när man gått ner kanske?
Nu sitter jag på tåget och väntar på avgång... Det har varit mycket väntande idag. I lurarna har jag Dawn French bok "Dear Fatty" och än så länge är jag helt själv i vagnen och hoppas det fortsätter. Tågresan hit var jobbig och hoppas det inte blir samma nu. Inga griniga ungar som ska vara så högljudda de kan för att få min uppmärksamhet. Är inte intresserad - jag vill bara dit jag ska.
Träffade narkosläkaren som hastigast... "Har du några hjärtsjukdomar?" Nej. "Har du diabetes?" Nej. "Är du allergisk mot något?" Nej. "Gapa - och luta huvudet bakåt. Tack det ser bra ut! Du kan gå nu." Hon var väldigt stressad och hade ingen aning om vad EDS var, men skulle läsa på sa hon, halvvägs ut genom dörren, för att på bästa sätt kunna hjälpa både kirurg och mig.
Och med det - "gapa och luta huvudet bakåt" - avslutar vi detta inlägget.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
I Götet på Aston Villa
Det är alltså hotellets namn och har inget att göra med fotboll - tack och lov...
Rummet är helt okej i storlek och sängen lyxigt härligt stor och bara MIN!!!! Jag blev lovad ett rum med egen toalett och dusch, kliver in och ser toaletten men dusch finns inte... muttrar lite om att jag ska behöva gå ut och dela dusch med flera andra som säkert också ska upp i samma tid för provtagning... tills jag såg en liten bit av en slang sticka ut ovanför tvättstället och började hala upp den och tänkte att jag kanske ska duscha lite mitt på golvet, över toaletten, ungefär som i en husvagn liksom, tills jag märkte att handfatet satt på en lös vägg som man viker ut och tittelitut så kommer duschhörnan fram. Det är compact living! Men jag är nöjd, duschen finns på rummet och inte i nån korridor. Köket serverar frukost, men eftersom jag ska fasta från midnatt erbjöd de sig att fixa flingor, smörgåsar, fil, gröt eller vad jag ville ha nu när jag kom istället så jag fick nåt i mig. Tackade, men tog bara en kopp te och mjölk för att göra min shake.
Det blir samma vid nästa besök här som är inbokat, men då kanske jag kan ta en lite smörgås på kvällen i alla fall för sen får jag nog inte äta på länge eftersom det är dags för operationen då...
Återkommer imorgon med mer utförligt hur det gått på inskrivningssamtalet och allt.
Rummet är helt okej i storlek och sängen lyxigt härligt stor och bara MIN!!!! Jag blev lovad ett rum med egen toalett och dusch, kliver in och ser toaletten men dusch finns inte... muttrar lite om att jag ska behöva gå ut och dela dusch med flera andra som säkert också ska upp i samma tid för provtagning... tills jag såg en liten bit av en slang sticka ut ovanför tvättstället och började hala upp den och tänkte att jag kanske ska duscha lite mitt på golvet, över toaletten, ungefär som i en husvagn liksom, tills jag märkte att handfatet satt på en lös vägg som man viker ut och tittelitut så kommer duschhörnan fram. Det är compact living! Men jag är nöjd, duschen finns på rummet och inte i nån korridor. Köket serverar frukost, men eftersom jag ska fasta från midnatt erbjöd de sig att fixa flingor, smörgåsar, fil, gröt eller vad jag ville ha nu när jag kom istället så jag fick nåt i mig. Tackade, men tog bara en kopp te och mjölk för att göra min shake.
Det blir samma vid nästa besök här som är inbokat, men då kanske jag kan ta en lite smörgås på kvällen i alla fall för sen får jag nog inte äta på länge eftersom det är dags för operationen då...
Återkommer imorgon med mer utförligt hur det gått på inskrivningssamtalet och allt.
Tidsinställda tankar
När detta publiceras, OM det publiceras som tänkt, ligger jag förmodligen och sover.
Jag har ganska mycket kläder, men jag har ganska mycket kläder som bara ligger nedpackade för att de är i fel storlek. Dessa hoppas jag nu kunna packa upp och byta mot de som finns framme. Jag kom på nu när jag satt här och funderade att jag har en supersnygg vinterjacka som jag aldrig använt, som förhoppningsvis passar när det blir dags för en lite tjockare jacka - hoppas den inte är för stor direkt bara.
Det ska bli ett sant nöje att titta igenom det jag har och plocka fram allt eftersom vikten försvinner. Jag har, i ett svagt ögonblick, lovat här hemma att alla kläder som inte passar ska förpassas till någon insamling eller skänkas till någon som kan ha dem. Och, i och för sig finns det ju ingen anledning att spara kläder som är alldeles för stora efter operationen, som jag gjort med kläder jag vuxit ur när vikten plockat på... men är ju lite av en ekorre som älskar att spara på allt.
Att med ångest gå runt i en affär och leta efter något man behöver, utan att hitta något, känna pressen inför någon fest man ska på där man behöver se prydlig ut, stå i provrummet, svettas som en liten gris och med tårarna brännande i ögonen inse att INGET i hela affären passar eller allt är storblommig, svart, beige eller sytt som om det skulle vara en flodhäst med total avsaknad av kurvor som ska ha det, är ingen härlig känsla. Detta har gjort att jag inte tycker om att handla kläder - men jag tycker egentligen om kläder och vet VAD jag gillar för stil, men nu har jag ju bara kunnat titta på det och sen fått lämna det kvar på hängarna i butiken för att det inte finns i min storlek.
Det ska bli ett nöje att gå på min första shoppingtur och faktiskt kunna välja från vanliga avdelningarna, gå in i butiker som aldrig haft "min" storlek - får lite känslan av Julia Roberts i "Pretty Woman" där hon går runt och ska handla men inte får nån hjälp och alla bara tittar nedlåtande på henne. Så har det känts för mig... det kan ha varit ren inbillning, men ibland är jag säker på att expediterna och andra kunder funderar på vad jag gör i "deras" butik - de har ändå inget i tältstorlek!
Jag kan äntligen få bli den där pojkflick-flickiga flickan jag egentligen är. Jag älskar klänningar, kjolar, stretchjeans som visar kurvorna men kombinerat med överdelar som inte visar allt, smycken, väskor och allt! Jag ska banne mig beställa nya linser också så jag kan lägga glasögonen åt sidan ibland och kanske till och med då kunna använda lösögonfransar om vi ska ut nånstans. Och jag ska gå ut! Det ska vara slut med att bara sitta hemma och gömma sig! Även om jag inte är nån festprisse som konsumerar alkohol som andra konsumerar syre så väljer jag idag att tacka nej till mycket bara för att jag inte har något att sätta på mig, jag känner mig inte bekväm i att visa mig bland folk för jag tycker inte om mig själv och vill inte känna andras blickar eller höra fejkade kommentarer som jag ändå inte tror på. (Visst, det kan vara i mitt huvud bara, men det räcker - för det är mitt huvud jag lever med.)
Jag ska förhoppningsvis bli en gladare fru, roligare att umgås med, men man vet å andra sidan aldrig ;) Hornen kanske växer ut ännu mer och bockfoten och svansen kanske blir ännu mer tydlig när vikten försvinner. Jag har en fantastisk man med ett beundransvärt tålamod och hur han klarar av att leva med mig kommer för alltid vara en gåta för mig.
Förhoppningsvis ska jag även må bättre kroppsligt, slippa en del av värken som min EDS framkallar, men som självklart knappast blir bättre av all övervikt. Det är även min förhoppning att jag ska kunna dra ner ganska rejält på mina värktabletter då, kanske sluta helt med morfinplåstrena eller bara ha dem periodvis.
Jag har många tankar och funderingar, förhoppningar som jag hoppas inte ska grusas av något.
Jag hoppas även att jag i framtiden ska kunna kombinera mitt ordinarie jobb med kanske lite fotostudier och även hålla matlagningskurser. Visst intresse har redan visats... eller så använder jag matlagningspassionen i kombination med fotot för att samla mina recept i en kokbok med härliga bilder... eller kanske en mer aktiv matblogg istället för den lite halvtama jag har nu och som sällan uppdateras, bara av ren lathet och glömska.
Kommer tiden att räcka för allt jag vill? Dygnet har ju trots allt bara 24 timmar även efter operationen...
"Vill man, så kan man" säger gubben. Det kanske är dags att lyssna på det...
När jag gått ner - då du lilla gubben! då ska vi ta kort på oss två tillsammans! Jag vill ha en bild på oss att hänga på väggen... en bild jag kan känna mig glad och stolt över! Vi får se om jag kan fixa den själv eller om någon ska få hjälpa oss.
Jag har inga större tvivel om att jag även fortsättningsvis kommer gilla att sitta med datorn i knät, tv'n på och titta på olika inrednings- och matlagningsprogram och dokumentärer - MEN jag ska ju förhoppningsvis orka röra mig, följa med ut på promenader eller ta upp simning som jag faktiskt gillar och kanske kan göra med svärmor. Då... när man inte längre får hjärnblödning av att böja sig ner för att knyta skorna och magen klämmer ihop lungorna så man inte kan andas, hjärnan får inte syre och man börjar se svarta prickar för ögonen. Då... när energin inte överskuggas av latmasken som hittills har bitit ett mycket fast tag och borrat in sig som en fästing och hur jag än rycker blir alltid huvudet kvar och äter sig stor på nytt. Det är alltså dags både för parasitvräkning och få någon som knyter mina skor ;)
Med ett par bra skor så är promenader faktiskt riktigt trevliga - särskilt under hösten när det är härlig luft, vackra färger, lite dimma kvar över ängarna så man kan ana att älvorna varit där och dansat. Världen luktar gott och fräscht och det är alldeles lagom temperatur ute, som passar mig. Lite styrketräning måste jag ta mig an också för att bygga upp ryggen tillbaka. Tyvärr fastnar jag alltid i benpressmaskinen och kan sitta där ett helt pass och trycka för den passar min kropp och är väldigt skön. Benmusklerna är det inga fel på och jag har/hade snygga ben innan jag gick upp i vikt och de har jag inga problem att visa.
Har i smyg suttit på kvällarna och tittat på snygga skor också... När man inte har 40-50 kg övervikt kanske det inte dödar fötterna på samma sätt att ha ett par snygga högklackade skor på sig en kväll. Jag har sett en hel massa som jag verkligen skulle vilja ha. De är inte vansinnigt höga - inga Kissie-20-årig-blondin-som-ser-ut-som-40-med-alla-operationer-smink-och-alkohol-stiletter på 20 cm... De jag sett har varit rätt normala i klacken, men har lite snygga detaljer och färger.
Som smal blir man inbjuden tillbaka i en färgglad värld - den får man som tjockis bara står utanför och titta in i för att man inte passar in. Kläder för "normala" är snygga, finns i glada färger och allt är inte i konstiga stora psykedeliska mönster. Jag kommer stå där mittimellan, nyfunnen smalis med en fot kvar i tjockislandet och oavsett hur mycket jag går ner kommer jag ALDRIG att glömma hur jag kände mig och jag kommer ALDRIG se ner på någon som är stor. Jag behöver inte ens tala om det för den - för det har säkert redan 7 personer gjort den dagen och kommit med "kloka" råd om hur man ska äta rätt, röra på sig och att det är sååååå jävla lätt, det är bara tjockisarna som är för lata och inte vill förändra sin situation! Det är ett löfte att jag ALDRIG kommer bli den personen!
Jag fyller 35 år 17 dagar efter operationen och jag hoppas, och håller tummarna, att jag får fira min födelsedag med något gott! Jag har inga höga krav för jag kommer att ha ätit flytande föda fram tills dess, så att slänga ner en helstekt fläskfile, en Hasselbackspotatis, lite grönpepparsås och vitlökssmör i en mixer för att göra det till barnmat för mig - hur gott det än må vara, var faktiskt inte vad jag hade in mind... Om jag på min 35 årsdag får göra potatismos på mitt eget vis och njuta det med lite knäckebröd och kanske avslutade det hela med att suga lite på en chokladbit skulle då vara rena drömmen efter att ätit flytande pulversoppor i några veckor innan op och sen flytade föda i ytterligare nån vecka efter innan jag får börja med mosad mat.
Det är inte mängderna jag längtar efter det är smakerna - jag ser till och med fram mot att byta chokladshaken mot blåbärssoppa, nyponsoppa, naturell yoghurt osv, det är variationen jag vill ha så det flytande efter operationen kommer inte kännas lika betungande eftersom jag då får variera mig - och kanske inte är jättesugen som nyopererad.
Jag kommer ta med mig min lilla minilaptop när jag åker både för provtagningen och sen när jag åker för operationen 12 september och har planer på att dokumentera vad som händer. Förhoppningsvis får jag kontakt med internet och kan förmedla mig, annars kommer det bli tyst ett par dagar till jag är tillbaka och kan publicera inläggen igen.
Knappast Sveriges mest lästa blogg - för min egen notering och för andras så kan det bli tyst ett dygn,
Om jag ska avslöja en liten sak... så la jag faktiskt ihop en hylla i garderoben med nyinköpta kläder i små storlekar som jag hoppas kunna använda inom kort och att står där och lägga ner allt från trosor som såg ut att vara i barnstorlek jämfört med mina, byxor som jag fortfarande inte förstår att jag kommer kunna ha och överdelar som jag bara längtar efter att komma i. Det är min "pigga upp mig-låda" som jag kan dra ut och drömma över en liten stund. Det som ligger på vinden ska sorteras på samma sätt och plockas ner och in i garderoben.... Kanske skulle ta mig an att sortera det till helgen, men låta det ligga kvar däruppe sorterat och klart så jag ser vad jag har och kan längta efter och vad som kommer att behöva köpas. Inventera helt enkelt!
Till helgen ska jag nog ha inventering på lagret :D
Nu ska jag sluta svamla här och gå och lägga mig. Klockan har passerat midnatt, men det är ändå några timmar kvar tills tidsinställningen ska publicera inlägget. Dock ska jag ju orka mig upp i nästan normal tid för att fixa lite grejs här hemma innan tåget går...
Ha en fantastisk tisdag och onsdag, kära vänner!
Jag har ganska mycket kläder, men jag har ganska mycket kläder som bara ligger nedpackade för att de är i fel storlek. Dessa hoppas jag nu kunna packa upp och byta mot de som finns framme. Jag kom på nu när jag satt här och funderade att jag har en supersnygg vinterjacka som jag aldrig använt, som förhoppningsvis passar när det blir dags för en lite tjockare jacka - hoppas den inte är för stor direkt bara.
Det ska bli ett sant nöje att titta igenom det jag har och plocka fram allt eftersom vikten försvinner. Jag har, i ett svagt ögonblick, lovat här hemma att alla kläder som inte passar ska förpassas till någon insamling eller skänkas till någon som kan ha dem. Och, i och för sig finns det ju ingen anledning att spara kläder som är alldeles för stora efter operationen, som jag gjort med kläder jag vuxit ur när vikten plockat på... men är ju lite av en ekorre som älskar att spara på allt.
Att med ångest gå runt i en affär och leta efter något man behöver, utan att hitta något, känna pressen inför någon fest man ska på där man behöver se prydlig ut, stå i provrummet, svettas som en liten gris och med tårarna brännande i ögonen inse att INGET i hela affären passar eller allt är storblommig, svart, beige eller sytt som om det skulle vara en flodhäst med total avsaknad av kurvor som ska ha det, är ingen härlig känsla. Detta har gjort att jag inte tycker om att handla kläder - men jag tycker egentligen om kläder och vet VAD jag gillar för stil, men nu har jag ju bara kunnat titta på det och sen fått lämna det kvar på hängarna i butiken för att det inte finns i min storlek.
Det ska bli ett nöje att gå på min första shoppingtur och faktiskt kunna välja från vanliga avdelningarna, gå in i butiker som aldrig haft "min" storlek - får lite känslan av Julia Roberts i "Pretty Woman" där hon går runt och ska handla men inte får nån hjälp och alla bara tittar nedlåtande på henne. Så har det känts för mig... det kan ha varit ren inbillning, men ibland är jag säker på att expediterna och andra kunder funderar på vad jag gör i "deras" butik - de har ändå inget i tältstorlek!
Jag kan äntligen få bli den där pojkflick-flickiga flickan jag egentligen är. Jag älskar klänningar, kjolar, stretchjeans som visar kurvorna men kombinerat med överdelar som inte visar allt, smycken, väskor och allt! Jag ska banne mig beställa nya linser också så jag kan lägga glasögonen åt sidan ibland och kanske till och med då kunna använda lösögonfransar om vi ska ut nånstans. Och jag ska gå ut! Det ska vara slut med att bara sitta hemma och gömma sig! Även om jag inte är nån festprisse som konsumerar alkohol som andra konsumerar syre så väljer jag idag att tacka nej till mycket bara för att jag inte har något att sätta på mig, jag känner mig inte bekväm i att visa mig bland folk för jag tycker inte om mig själv och vill inte känna andras blickar eller höra fejkade kommentarer som jag ändå inte tror på. (Visst, det kan vara i mitt huvud bara, men det räcker - för det är mitt huvud jag lever med.)
Jag ska förhoppningsvis bli en gladare fru, roligare att umgås med, men man vet å andra sidan aldrig ;) Hornen kanske växer ut ännu mer och bockfoten och svansen kanske blir ännu mer tydlig när vikten försvinner. Jag har en fantastisk man med ett beundransvärt tålamod och hur han klarar av att leva med mig kommer för alltid vara en gåta för mig.
Förhoppningsvis ska jag även må bättre kroppsligt, slippa en del av värken som min EDS framkallar, men som självklart knappast blir bättre av all övervikt. Det är även min förhoppning att jag ska kunna dra ner ganska rejält på mina värktabletter då, kanske sluta helt med morfinplåstrena eller bara ha dem periodvis.
Jag har många tankar och funderingar, förhoppningar som jag hoppas inte ska grusas av något.
Jag hoppas även att jag i framtiden ska kunna kombinera mitt ordinarie jobb med kanske lite fotostudier och även hålla matlagningskurser. Visst intresse har redan visats... eller så använder jag matlagningspassionen i kombination med fotot för att samla mina recept i en kokbok med härliga bilder... eller kanske en mer aktiv matblogg istället för den lite halvtama jag har nu och som sällan uppdateras, bara av ren lathet och glömska.
Kommer tiden att räcka för allt jag vill? Dygnet har ju trots allt bara 24 timmar även efter operationen...
"Vill man, så kan man" säger gubben. Det kanske är dags att lyssna på det...
När jag gått ner - då du lilla gubben! då ska vi ta kort på oss två tillsammans! Jag vill ha en bild på oss att hänga på väggen... en bild jag kan känna mig glad och stolt över! Vi får se om jag kan fixa den själv eller om någon ska få hjälpa oss.
Jag har inga större tvivel om att jag även fortsättningsvis kommer gilla att sitta med datorn i knät, tv'n på och titta på olika inrednings- och matlagningsprogram och dokumentärer - MEN jag ska ju förhoppningsvis orka röra mig, följa med ut på promenader eller ta upp simning som jag faktiskt gillar och kanske kan göra med svärmor. Då... när man inte längre får hjärnblödning av att böja sig ner för att knyta skorna och magen klämmer ihop lungorna så man inte kan andas, hjärnan får inte syre och man börjar se svarta prickar för ögonen. Då... när energin inte överskuggas av latmasken som hittills har bitit ett mycket fast tag och borrat in sig som en fästing och hur jag än rycker blir alltid huvudet kvar och äter sig stor på nytt. Det är alltså dags både för parasitvräkning och få någon som knyter mina skor ;)
Med ett par bra skor så är promenader faktiskt riktigt trevliga - särskilt under hösten när det är härlig luft, vackra färger, lite dimma kvar över ängarna så man kan ana att älvorna varit där och dansat. Världen luktar gott och fräscht och det är alldeles lagom temperatur ute, som passar mig. Lite styrketräning måste jag ta mig an också för att bygga upp ryggen tillbaka. Tyvärr fastnar jag alltid i benpressmaskinen och kan sitta där ett helt pass och trycka för den passar min kropp och är väldigt skön. Benmusklerna är det inga fel på och jag har/hade snygga ben innan jag gick upp i vikt och de har jag inga problem att visa.
Har i smyg suttit på kvällarna och tittat på snygga skor också... När man inte har 40-50 kg övervikt kanske det inte dödar fötterna på samma sätt att ha ett par snygga högklackade skor på sig en kväll. Jag har sett en hel massa som jag verkligen skulle vilja ha. De är inte vansinnigt höga - inga Kissie-20-årig-blondin-som-ser-ut-som-40-med-alla-operationer-smink-och-alkohol-stiletter på 20 cm... De jag sett har varit rätt normala i klacken, men har lite snygga detaljer och färger.
Som smal blir man inbjuden tillbaka i en färgglad värld - den får man som tjockis bara står utanför och titta in i för att man inte passar in. Kläder för "normala" är snygga, finns i glada färger och allt är inte i konstiga stora psykedeliska mönster. Jag kommer stå där mittimellan, nyfunnen smalis med en fot kvar i tjockislandet och oavsett hur mycket jag går ner kommer jag ALDRIG att glömma hur jag kände mig och jag kommer ALDRIG se ner på någon som är stor. Jag behöver inte ens tala om det för den - för det har säkert redan 7 personer gjort den dagen och kommit med "kloka" råd om hur man ska äta rätt, röra på sig och att det är sååååå jävla lätt, det är bara tjockisarna som är för lata och inte vill förändra sin situation! Det är ett löfte att jag ALDRIG kommer bli den personen!
Jag fyller 35 år 17 dagar efter operationen och jag hoppas, och håller tummarna, att jag får fira min födelsedag med något gott! Jag har inga höga krav för jag kommer att ha ätit flytande föda fram tills dess, så att slänga ner en helstekt fläskfile, en Hasselbackspotatis, lite grönpepparsås och vitlökssmör i en mixer för att göra det till barnmat för mig - hur gott det än må vara, var faktiskt inte vad jag hade in mind... Om jag på min 35 årsdag får göra potatismos på mitt eget vis och njuta det med lite knäckebröd och kanske avslutade det hela med att suga lite på en chokladbit skulle då vara rena drömmen efter att ätit flytande pulversoppor i några veckor innan op och sen flytade föda i ytterligare nån vecka efter innan jag får börja med mosad mat.
Det är inte mängderna jag längtar efter det är smakerna - jag ser till och med fram mot att byta chokladshaken mot blåbärssoppa, nyponsoppa, naturell yoghurt osv, det är variationen jag vill ha så det flytande efter operationen kommer inte kännas lika betungande eftersom jag då får variera mig - och kanske inte är jättesugen som nyopererad.
Jag kommer ta med mig min lilla minilaptop när jag åker både för provtagningen och sen när jag åker för operationen 12 september och har planer på att dokumentera vad som händer. Förhoppningsvis får jag kontakt med internet och kan förmedla mig, annars kommer det bli tyst ett par dagar till jag är tillbaka och kan publicera inläggen igen.
Knappast Sveriges mest lästa blogg - för min egen notering och för andras så kan det bli tyst ett dygn,
Om jag ska avslöja en liten sak... så la jag faktiskt ihop en hylla i garderoben med nyinköpta kläder i små storlekar som jag hoppas kunna använda inom kort och att står där och lägga ner allt från trosor som såg ut att vara i barnstorlek jämfört med mina, byxor som jag fortfarande inte förstår att jag kommer kunna ha och överdelar som jag bara längtar efter att komma i. Det är min "pigga upp mig-låda" som jag kan dra ut och drömma över en liten stund. Det som ligger på vinden ska sorteras på samma sätt och plockas ner och in i garderoben.... Kanske skulle ta mig an att sortera det till helgen, men låta det ligga kvar däruppe sorterat och klart så jag ser vad jag har och kan längta efter och vad som kommer att behöva köpas. Inventera helt enkelt!
Till helgen ska jag nog ha inventering på lagret :D
Nu ska jag sluta svamla här och gå och lägga mig. Klockan har passerat midnatt, men det är ändå några timmar kvar tills tidsinställningen ska publicera inlägget. Dock ska jag ju orka mig upp i nästan normal tid för att fixa lite grejs här hemma innan tåget går...
Ha en fantastisk tisdag och onsdag, kära vänner!
måndag 29 augusti 2011
Inskrivningssamtal
Imorgon kväll åker jag till Göteborg för att bo en natt på hotell och tillbringa onsdagen med inskrivningssamtal, provtagning, träff med narkosläkare, dietist osv., för att åka tillbaka på onsdag eftermiddag/kväll.
Vågen visar ingen större skillnad och det stressar mig. Däremot visar måttbandet ganska betydande skillnad och jag hoppas det räcker även för läkaren. Annars har vi ett liiitet problem :(
Tror dessutom att mina arbetskamrater har smittat mig med en förkylning, men jag ska "mota Olle i grind". Det ska inte finnas hinder i vägen för min operation nu!
Imorgon åker jag inte till kontoret för jag har inte så mycket att göra ändå. Det är bättre jag är hemma och packar ihop det jag ska ha med mig - och min middag... Noka choklad. Sen ska jag vara fastande från midnatt inför provtagningen, men får väl ta med mig shakern och fixa en shake efter proverna är klara.
Aston Villa Hotell - hoppas innerligt det inte har något med sport att göra och att inte alla rum är inredda som fotbollsmål, omklädningsrum och sånt för då kommer jag förmodligen smälla av. Nyckeln ligger utlagd åt mig och min rumsnyckel ligger i receptionen med ett litet meddelande, OM hon som är hotellföreståndare inte är där - men hon trodde att hon skulle hunnit gå när jag kommer.
Ska bli intressant...
söndag 28 augusti 2011
Drömmar...
Jag älskar matlagningsprogram - "Naked chef", "Two fat ladies", "Sweet Baby James", "Hellskitchen" osv, osv... Visa ett matlagningsprogram och jag tittar! Spelar inte så stor roll om det är en söt liten Baby James eller Jamie Oliver... elller kanske lite tuffare Gordon Ramsay eller grovhuggen Pär Morberg - jag tittar, gör mentala anteckningar och plockar ibland fram dessa när jag själv experimenterar i köket.
Nu, när jag inte får äta, tittar jag lika mycket, men lagar mycket mindre - men drömmer desto mer...
Inatt har jag lagat halvblodiga biffar, helstekt fläskfilé, jag har gjort Hasselbackspotatis, såser, sallader och vitlökssmör. Jag har bjudit och jag har ätit, jag har känt dofterna från kryddorna och smakerna i munnen.
Det tog emot att vakna och inse att min fantastiska omelettfrukost numera består av en måltidsshake... Fast jag börjar faktiskt gilla Noka choklad, klarar till och med av att dricka dem istället för att äta med sked, men jag tror jag ska köpa hem minimjölk att testa med istället för lättmjölk för det minskar kaloriintaget lite och viktminskningen kanske går lättare/snabbare.
Resultat!
Tror det är dags att ta en ny bild imorgon för att se om det syns nån skillnad på bilderna... misstänker att det inte gör det, men man vet ju aldrig.
Jag äter duktigt mina shakes alt en liten måltid motsvarande exakt samma mängd kalorier. Man kan äta ganska mycket bara man räknar och mäter och är strikt!
Har testat Nutrilette, NaturDiet, Cambridge och nåt mer förutom Noka - som jag fastnat för. Noka finns i flera smaker, jordgubb, vanilj, choklad och blåbär. Det finns även soppor och nudlar och inom kort kommer även en spagetti Bolognese samt att det i butik finns eller är på väg en måltidsbar i två smaker.
Jag har testat Nokas samtliga shake-smaker, men chokladen passar mig bäst. Jag tycket blåbär var lite för tråkig i smaken, jordgubb går an och vanilj fungerar utmärkt att kombinera med choklad för att få lite dessertsmak. Det går även att blanda i kaffe i både chokladen och vaniljen för att göra en vaniljlatte/chokolatte om man tycker det är gott.
Noka smakar inte massa havre eller så där "mjöligt" som de andra märkena och shaken blir verkligen som en milkshake. Absolut något att testa för den som vill gå ner i vikt - de är kanske lite dyrare än alternativen, men väl värt de extra kronorna då man slipper tvinga i sig nåt äckligt med kväljningar som följd.
fredag 26 augusti 2011
Bokning av resor
SJ är nog ett helt kapitel för sig... Förutom att de inte kan hålla tiderna så har de ett väldigt underligt prissättningssystem. Det är inte sällan 1:a klass biljetterna är billigare än 2:a klass, priserna varierar från timme till timme även om det är flera veckor kvar till datumet du bokar och komforten är allt annat än behaglig när det är tåg från 60-talet som ska transportera dig till din destination med arroganta "tågvärdar".
Sist jag åkte gick "tågvärden", som faktiskt var en ganska korpulent värdinna, genom vagnen och tittade på alla biljetter och knappade in i sin lilla elektroniska mackapär. Vid varje station tog hon en tur genom vagnen och tittade om det fanns några nypåstigna. En kille som inte pratade någon svenska och knappt någon engelska gick på några stationer efter mig, visade henne sin biljett och hon gick sen vidare - nöjd med att alla hade giltiga resebevis med sig.
Ytterligare ett par stationer senare kom hon på nytt och denna gången frågade hon igen killen efter hans biljett, på svenska och han visade henne att han inte förstod och hon frågade då på lite halvskum engelska efter hans "ticket". Han förklarade att han visat den redan och undrade varför hon ville se den igen. Hon förstod inte engelska tillräckligt för att kunna kommunicera med honom och irritation uppstod mellan dem båda. Från hans sida för att han inte förstod varför han skulle visa biljetten igen och för att han inte hittade den i väskan där han trodde sig lagt den. Från hennes sida för att hon inte fick ett giltigt resebevis.
Killen fick lite halvpanik och började ringa en kompis för att få hjälp med språket och hon ville bara se "The TICKET"!
Ingen annan i vagnen sa något trots att alla andra gått på innan den här killen och förmodligen sett henne kolla hans biljett.
Jag observerade dem ett litet tag till sen sa jag till henne att han faktiskt redan visat henne biljetten, talade om vilken station han klivit på från och bad henne sluta tjafsa med honom för hon måste väl se att han blir upprörd och när de inte förstår varandra leder det ingenstans.
Hon blev lite konfys och försökte leta i sitt huvud om hon kunde minnas att hon tittat på hans biljett. Mackapären hon höll i handen var tydligen nu helt värdelös och gick inte att gå in för att titta i om det fanns någon biljett från den stationen. Efter lite diskussioner nöjde hon sig ändå med att jag hade sett henne kontrollera biljetten vid påstigning. Killen lugnade ner sig, tackade både på engelska och arabiska och jag sa att det var lugnt.
Nu sitter jag på nytt och ska boka biljetter för resa till och från Göteborg nästa vecka och resa till Göteborg inför operationen. Att boka med SJ suger, men att köra bil i Göteborg suger ännu mer, så valet är väl egentligen rätt obefintligt.
Från Centralen ska jag sen ta mig till det lilla hotell som ligger på sjukhusområdet och hoppas på hjälp från en arbetskamrat så jag slipper krångla med spårvagnar, bussar eller pendeltåg dessutom.
Väntar bara på bekräftelse från koordinatorn på avdelningen hur lång tid det kommer ta på onsdag så jag vet vilket tåg jag kan boka återresa med utan att behöva spendera för lång tid på centralen utan något att göra.
Sist jag åkte gick "tågvärden", som faktiskt var en ganska korpulent värdinna, genom vagnen och tittade på alla biljetter och knappade in i sin lilla elektroniska mackapär. Vid varje station tog hon en tur genom vagnen och tittade om det fanns några nypåstigna. En kille som inte pratade någon svenska och knappt någon engelska gick på några stationer efter mig, visade henne sin biljett och hon gick sen vidare - nöjd med att alla hade giltiga resebevis med sig.
Ytterligare ett par stationer senare kom hon på nytt och denna gången frågade hon igen killen efter hans biljett, på svenska och han visade henne att han inte förstod och hon frågade då på lite halvskum engelska efter hans "ticket". Han förklarade att han visat den redan och undrade varför hon ville se den igen. Hon förstod inte engelska tillräckligt för att kunna kommunicera med honom och irritation uppstod mellan dem båda. Från hans sida för att han inte förstod varför han skulle visa biljetten igen och för att han inte hittade den i väskan där han trodde sig lagt den. Från hennes sida för att hon inte fick ett giltigt resebevis.
Killen fick lite halvpanik och började ringa en kompis för att få hjälp med språket och hon ville bara se "The TICKET"!
Ingen annan i vagnen sa något trots att alla andra gått på innan den här killen och förmodligen sett henne kolla hans biljett.
Jag observerade dem ett litet tag till sen sa jag till henne att han faktiskt redan visat henne biljetten, talade om vilken station han klivit på från och bad henne sluta tjafsa med honom för hon måste väl se att han blir upprörd och när de inte förstår varandra leder det ingenstans.
Hon blev lite konfys och försökte leta i sitt huvud om hon kunde minnas att hon tittat på hans biljett. Mackapären hon höll i handen var tydligen nu helt värdelös och gick inte att gå in för att titta i om det fanns någon biljett från den stationen. Efter lite diskussioner nöjde hon sig ändå med att jag hade sett henne kontrollera biljetten vid påstigning. Killen lugnade ner sig, tackade både på engelska och arabiska och jag sa att det var lugnt.
Nu sitter jag på nytt och ska boka biljetter för resa till och från Göteborg nästa vecka och resa till Göteborg inför operationen. Att boka med SJ suger, men att köra bil i Göteborg suger ännu mer, så valet är väl egentligen rätt obefintligt.
Från Centralen ska jag sen ta mig till det lilla hotell som ligger på sjukhusområdet och hoppas på hjälp från en arbetskamrat så jag slipper krångla med spårvagnar, bussar eller pendeltåg dessutom.
Väntar bara på bekräftelse från koordinatorn på avdelningen hur lång tid det kommer ta på onsdag så jag vet vilket tåg jag kan boka återresa med utan att behöva spendera för lång tid på centralen utan något att göra.
torsdag 25 augusti 2011
Seg torsdag
Sitter på jobbet med mitt isvatten. Tacka gudarna för den som kom på ismaskinen! Och tacka chefen för att han köpt en!!
Idag ska jag avvika lite tidigare än normalt för att ta en tur till mamma. Där vankas det middag för de som får äta och en middagsshake för mig - yummie!! *sarkasm*
Det ger i alla fall resultat för när jag vägde mig imorse så hade jag gått ner lite drygt 1 kg. Inte många kvar nu och nästan 3 veckor på mig - det kommer gå utan några större problem.
Satt igår och studerade informationen jag fått från Sahlgrenska, komplikationer som kan uppstå, beräknad viktminskning, hur och vad man ska äta första tiden. Det som slog mig var att det stod att man i början ska kunna äta 2-4 dl per huvudmåltid (frukost, lunch, middag) för att sen öka detta till 4-7 dl. Är inte det väldigt mycket? Eller räknar de med dryck i "äta" för då kan jag köpa det... men att äta 7 dl på en måltid blir en jäkligt stor portion tycker jag!
Nåja, de frågorna och andra får jag svar på nästa vecka då jag ska på inskrivningssamtal och provtagning... Eftersom jag ska vara där så tidigt och tågtiderna inte passar har jag bokat in mig på ett hotell i anslutning till sjukhuset både inför inskrivningssamtalet och inför operationen. Tågbiljetter har jag dock inte bokat än, men det hinns...
Nu är det dags för lite seriöst jobbande... ingen annan med arbetsmoral har ännu dykt upp så jag får ratta det här skeppet själv en stund till.
Idag ska jag avvika lite tidigare än normalt för att ta en tur till mamma. Där vankas det middag för de som får äta och en middagsshake för mig - yummie!! *sarkasm*
Det ger i alla fall resultat för när jag vägde mig imorse så hade jag gått ner lite drygt 1 kg. Inte många kvar nu och nästan 3 veckor på mig - det kommer gå utan några större problem.
Satt igår och studerade informationen jag fått från Sahlgrenska, komplikationer som kan uppstå, beräknad viktminskning, hur och vad man ska äta första tiden. Det som slog mig var att det stod att man i början ska kunna äta 2-4 dl per huvudmåltid (frukost, lunch, middag) för att sen öka detta till 4-7 dl. Är inte det väldigt mycket? Eller räknar de med dryck i "äta" för då kan jag köpa det... men att äta 7 dl på en måltid blir en jäkligt stor portion tycker jag!
Nåja, de frågorna och andra får jag svar på nästa vecka då jag ska på inskrivningssamtal och provtagning... Eftersom jag ska vara där så tidigt och tågtiderna inte passar har jag bokat in mig på ett hotell i anslutning till sjukhuset både inför inskrivningssamtalet och inför operationen. Tågbiljetter har jag dock inte bokat än, men det hinns...
Nu är det dags för lite seriöst jobbande... ingen annan med arbetsmoral har ännu dykt upp så jag får ratta det här skeppet själv en stund till.
onsdag 24 augusti 2011
Tar det med jämnmod
Igår var första "riktiga" dagen på pulverdiet, men den förstördes på kvällen då jag följde med svärmor till en bekant för att hjälpa till att laga mat inför en fest.
Hon hade gjort en gryta och ris och vi skulle hjälpa till med små piroger fyllda med köttfärs alt. fetaost och persilja.
Det första som händer är att hon tar en sked av grytan och riset och trycker in i munnen på mig med uppmaningen "SMAKA!". Jag förklarar att det är jättegott, men att jag är på diet och inte får äta nåt annat än min måltidsersättning. Ber även svärmor förklara. Bekantingen blir glad för min skull, att jag fått operationsdatum, men säger samtidigt "liiiite får man fuska, du kan bara smaka lite". Jag svarar att det här är min första dag på dieten och att jag MÅSTE gå ner de där kilona till 12 september. "Jaha, första dagen? Ja men då gör det INGENTING att fuska" säger hon med ett leende som går från öra till öra...
Vad ska man säga?
Jag tog två små piroger, de är verkligen inte större än munsbitar i storlek, men sen drack jag bara te - i mängder...
Idag har jag ätit min morgonshake och lunchshake, druckit massa vatten och kissat Niagarafall flera gånger.
Festen som maten lagades till? Jo, den är jag bjuden på också... Frågan är ju om jag ska gå eller ej. Frestelsen att äta av allt det goda kanske blir för stor och på en kurdisk fest finns det tydligen inget stopp för maten och inget som heter "nej, jag får inte äta" - det SKA ätas!
Hon hade gjort en gryta och ris och vi skulle hjälpa till med små piroger fyllda med köttfärs alt. fetaost och persilja.
Det första som händer är att hon tar en sked av grytan och riset och trycker in i munnen på mig med uppmaningen "SMAKA!". Jag förklarar att det är jättegott, men att jag är på diet och inte får äta nåt annat än min måltidsersättning. Ber även svärmor förklara. Bekantingen blir glad för min skull, att jag fått operationsdatum, men säger samtidigt "liiiite får man fuska, du kan bara smaka lite". Jag svarar att det här är min första dag på dieten och att jag MÅSTE gå ner de där kilona till 12 september. "Jaha, första dagen? Ja men då gör det INGENTING att fuska" säger hon med ett leende som går från öra till öra...
Vad ska man säga?
Jag tog två små piroger, de är verkligen inte större än munsbitar i storlek, men sen drack jag bara te - i mängder...
Idag har jag ätit min morgonshake och lunchshake, druckit massa vatten och kissat Niagarafall flera gånger.
Festen som maten lagades till? Jo, den är jag bjuden på också... Frågan är ju om jag ska gå eller ej. Frestelsen att äta av allt det goda kanske blir för stor och på en kurdisk fest finns det tydligen inget stopp för maten och inget som heter "nej, jag får inte äta" - det SKA ätas!
tisdag 23 augusti 2011
Den nakna sanningen...
Eller nakna sanningen kanske är en sanning med modifikation... Very well - här kommer startbilderna! Groteska överarmar, en gigantiskt grotesk "övermage" och fel "all over". Ska bli skönt att få ett slut på det!
Första dagen...
Vet inte om jag ska se dagen som ett misslyckande eller ändå vara stolt över det som fungerat som det ska?
Jag drack min shake till frukost kl 8. Åkte till jobbet och gjorde det jag skulle och kl 12 gjorde jag en lunchshake. Uppgifterna tog slut och jag åkte hem till svärföräldrarna och tog kl 16 min tredje shake för dagen (denna gång blandad med vatten och det var inte att rekommendera!).
Svärmor och jag åkte hem till en bekant till henne och skulle hjälpa till med lite bakning och matlagning. Detta kommer jag inte delta i mer förrän operationen är gjord för det trycktes in saker i munnen på mig med orden "smaka lite bara" och "lite kan du väl fuska"... När jag förklarade att det var första dagen för bekantingen och att jag har tre veckor på mig att nå målvikten sa hon "jaha, bara första dagen - då gör det inget att äta lite, du har ju nästan tre veckor på dig sen" :S
Vad ska man säga? Jag smakade yttipytti lite av några olika saker de gjorde - och hade lätt kunnat äta mycket mer, men bet ihop och lät bli.
Väl hemma gjorde jag min sista shake för dagen.
Mellan allt det här "shakeandet" har jag druckit massa vatten, ätit isbitar, druckit te... så till den milda grad att blåsan är överfull hela tiden. Man ska dricka mycket under pulverdieten och det har jag tagit fasta på.
Är i och för sig inte tvingad till pulvret, men för att inte få i sig mer kcal/dag än rekommenderat är det ett enkelt sätt... Jag kommer byta ut nån måltid för att laga något själv som jag får tugga och känna smak från och något som är både varmt och kallt. Har gjort det förut och kan göra det igen!
Imorgon är en ny dag och jag ska ställa upp kameran nu för att ta första bilden *ryser*
Historien bakom... vägen fram...
Jag träffade min husläkare i januari 2009 för att diskutera Gastric bypass och han skickade omedelbart en remiss till USÖ för bedömning.
Jag blev kallad på informationsmöte i februari 2009 och fick träffa kirurgen 2 veckor senare. Vägning, mätning, samtal och ett godkännande. Jag skickades från mötet med orden "du är nu placerad i kö och vi kallar dig när det blir din tur".
Jag väntade tålmodigt och strax innan sommaren 2010 ringde jag för att kolla hur jag låg till i kön och fick till svar att jag var på tur och att efter semestern skulle jag få min operation. Datum sattes till 8 september 2010 och jag skulle tills dess gå ner ca 14 kg.
Hela sommaren strävade jag och räknade kalorier, vägde allt jag åt och såg resultat på vågen... Perfekt till mitten av augusti hade jag gått ner de kilon som krävdes och kände mig ganska stolt att jag lyckats, utan pulverdiet... Nu skulle jag bara hålla vikten ett par veckor tills operationen...
Sista veckan i augusti 2010 ringer en läkare mig och meddelar att jag ska komma och lämna prover för att kirurgen kommit på att jag har Ehlers-Danlos syndrom, EDS. Detta står i mina journaler och även i den remiss min husläkare skickade.
Jag fick remiss till labb och lämnade koagulationsprover - dock tyckte läkarna inte att det var tillräckligt utan bestämde att operationen skulle skjutas på framtiden, jag skulle remitteras till Akademiska i Uppsala för utredning och SEN skulle man ta ställning till operationen igen.
Självklart blev jag helt vansinnig! Man kommer inte en vecka innan ett operationsdatum och tar tillbaka det när man haft 1½ år på sig att göra alla nödvändiga utredningar! Men jag hade ju inget att säga tydligen.
I slutet av september fick jag tid på Akademiska där diagnosen sattes på nytt... Jag har Ehlers-Danlos syndrom, precis som jag visste. Vävnadsprov togs, trots att jag verkligen inte ville och det skulle skickas till Belgien för analys! Svarstid: ca 3-4 månader!!!
Min stolthet över viktnedgången var som bortblåst och jag tröståt en del. Dock gick jag inte upp alla de kilon jag gått ner tillbaka, men några plockade jag på mig i alla fall.
Tiden gick och jag var otålig, tyckte jag blivit illa behandlad, tyckte kirurgen var en klåpare och tog kontakt med Patientnämnden för att starta ett ärende så att det skulle finnas dokumenterat någonstans hur jag kände och vad som hänt.
I början av januari fick jag svar från Akademiska att provet kommit tillbaka och hon som specialist på EDS såg inga hinder för operation, men det var ju inte hennes beslut att fatta, men hon skulle meddela kirurgen provsvaret och sin sammanfattning.
Jag trodde nu att allt var klart - operationen skulle äntligen bli av! Det tog ytterligare lite drygt en månad innan jag fick komma och träffa kirurgen som nu till min stora förvåning och besvikelse sa "vi har beslutat att inte operera dig"!??! WHAT?!?!
Arg som ett bi sa jag några, inte så trevliga, men ändå väl valda ord, reste mig och gick därifrån... med gråten i halsen och när jag kom ut i bilen strömmade tårarna ner för kinderna. Jag var ARG!
Kirurgen sa "jag måste missat att du har EDS" och jag svarade "då kanske du inte ska hålla i en skalpell och skära i folk!" eftersom det står överallt i min journal. Jag tyckte han skulle sagt nej vid första mötet 2009, eller sagt "vi tar prover och sen bestämmer vi" - men han sa bara "ja" och gav mig till och med en operationstid!
Telefonen och mailen gick var till både chefer på sjukhuset, landstingspolitiker, patientnämnden, vårdslussen och socialstyrelsen. Alla fick mail där jag beskrev händelseförloppet och hur jag kände mig bemött och behandlad.
Kirurgen lovade mig ett "second opinion" och det skickades efter många om och men till Sahlgrenska i Göteborg. Där har de självklart kö också på egna patienter så jag tappade helt tron på att jag skulle få något svar, än mindre bli kallad till möte och började göra upp alternativa planer för operation.
20 juni satt jag på tåget ner till Göteborg, utan större förhoppningar och med tron att de kallat mig dit för att förspilla mer av min tid och säga nej öga mot öga istället för på telefon. Kom till avdelningen lite för tidigt men blev visad in i ett rum ganska omgående och sen kom kirurgen som skulle lämna "second opinion". Han var ganska kort i tonen och pratade om risker och jag kände att det nog ledde mot ett inlindat nej, men till min stora förvåning sa han att han beslutat att operation bli av hos honom i Göteborg och att han bara ska fixa alla papper från Örebro!
Jag hade kunnat hoppat upp ur stolen och pussat på honom!!!
Frågade om det fanns risk för att han skulle ta tillbaka det, precis som de gjort i Örebro, men han tog i hand och sa "du och jag bestämmer nu och tar i hand på att vi opererar dig här".
Mötet var över på 5-10 minuter och jag var i ett lyckorus. Att det regnade på mig ute gjorde ingenting!
På tåget hem lyckades jag äntligen slappna av och inse att nu var det på gång... trots alla fel som begåtts i Örebro, var det nu äntligen på gång!
Jag blev kallad på informationsmöte i februari 2009 och fick träffa kirurgen 2 veckor senare. Vägning, mätning, samtal och ett godkännande. Jag skickades från mötet med orden "du är nu placerad i kö och vi kallar dig när det blir din tur".
Jag väntade tålmodigt och strax innan sommaren 2010 ringde jag för att kolla hur jag låg till i kön och fick till svar att jag var på tur och att efter semestern skulle jag få min operation. Datum sattes till 8 september 2010 och jag skulle tills dess gå ner ca 14 kg.
Hela sommaren strävade jag och räknade kalorier, vägde allt jag åt och såg resultat på vågen... Perfekt till mitten av augusti hade jag gått ner de kilon som krävdes och kände mig ganska stolt att jag lyckats, utan pulverdiet... Nu skulle jag bara hålla vikten ett par veckor tills operationen...
Sista veckan i augusti 2010 ringer en läkare mig och meddelar att jag ska komma och lämna prover för att kirurgen kommit på att jag har Ehlers-Danlos syndrom, EDS. Detta står i mina journaler och även i den remiss min husläkare skickade.
Jag fick remiss till labb och lämnade koagulationsprover - dock tyckte läkarna inte att det var tillräckligt utan bestämde att operationen skulle skjutas på framtiden, jag skulle remitteras till Akademiska i Uppsala för utredning och SEN skulle man ta ställning till operationen igen.
Självklart blev jag helt vansinnig! Man kommer inte en vecka innan ett operationsdatum och tar tillbaka det när man haft 1½ år på sig att göra alla nödvändiga utredningar! Men jag hade ju inget att säga tydligen.
I slutet av september fick jag tid på Akademiska där diagnosen sattes på nytt... Jag har Ehlers-Danlos syndrom, precis som jag visste. Vävnadsprov togs, trots att jag verkligen inte ville och det skulle skickas till Belgien för analys! Svarstid: ca 3-4 månader!!!
Min stolthet över viktnedgången var som bortblåst och jag tröståt en del. Dock gick jag inte upp alla de kilon jag gått ner tillbaka, men några plockade jag på mig i alla fall.
Tiden gick och jag var otålig, tyckte jag blivit illa behandlad, tyckte kirurgen var en klåpare och tog kontakt med Patientnämnden för att starta ett ärende så att det skulle finnas dokumenterat någonstans hur jag kände och vad som hänt.
I början av januari fick jag svar från Akademiska att provet kommit tillbaka och hon som specialist på EDS såg inga hinder för operation, men det var ju inte hennes beslut att fatta, men hon skulle meddela kirurgen provsvaret och sin sammanfattning.
Jag trodde nu att allt var klart - operationen skulle äntligen bli av! Det tog ytterligare lite drygt en månad innan jag fick komma och träffa kirurgen som nu till min stora förvåning och besvikelse sa "vi har beslutat att inte operera dig"!??! WHAT?!?!
Arg som ett bi sa jag några, inte så trevliga, men ändå väl valda ord, reste mig och gick därifrån... med gråten i halsen och när jag kom ut i bilen strömmade tårarna ner för kinderna. Jag var ARG!
Kirurgen sa "jag måste missat att du har EDS" och jag svarade "då kanske du inte ska hålla i en skalpell och skära i folk!" eftersom det står överallt i min journal. Jag tyckte han skulle sagt nej vid första mötet 2009, eller sagt "vi tar prover och sen bestämmer vi" - men han sa bara "ja" och gav mig till och med en operationstid!
Telefonen och mailen gick var till både chefer på sjukhuset, landstingspolitiker, patientnämnden, vårdslussen och socialstyrelsen. Alla fick mail där jag beskrev händelseförloppet och hur jag kände mig bemött och behandlad.
Kirurgen lovade mig ett "second opinion" och det skickades efter många om och men till Sahlgrenska i Göteborg. Där har de självklart kö också på egna patienter så jag tappade helt tron på att jag skulle få något svar, än mindre bli kallad till möte och började göra upp alternativa planer för operation.
20 juni satt jag på tåget ner till Göteborg, utan större förhoppningar och med tron att de kallat mig dit för att förspilla mer av min tid och säga nej öga mot öga istället för på telefon. Kom till avdelningen lite för tidigt men blev visad in i ett rum ganska omgående och sen kom kirurgen som skulle lämna "second opinion". Han var ganska kort i tonen och pratade om risker och jag kände att det nog ledde mot ett inlindat nej, men till min stora förvåning sa han att han beslutat att operation bli av hos honom i Göteborg och att han bara ska fixa alla papper från Örebro!
Jag hade kunnat hoppat upp ur stolen och pussat på honom!!!
Frågade om det fanns risk för att han skulle ta tillbaka det, precis som de gjort i Örebro, men han tog i hand och sa "du och jag bestämmer nu och tar i hand på att vi opererar dig här".
Mötet var över på 5-10 minuter och jag var i ett lyckorus. Att det regnade på mig ute gjorde ingenting!
På tåget hem lyckades jag äntligen slappna av och inse att nu var det på gång... trots alla fel som begåtts i Örebro, var det nu äntligen på gång!
Ett foto i veckan och frukost
Nu har jag ätit min morgonshake. Har valt Noka choklad eftersom det är den måltidsersättningen som enligt mig smakar bäst och det är ju under en väldigt begränsad tid jag ska tvingas äta detta. Det är inte så mycket smaken, som konsistensen som är problemet för mig. Jag får kväljningar av den tjocka konsistensen, men försöker att äta det med sked istället för att dricka det, då känns det lite mer som konsistensen på yoghurt.
Har bestämt att ta ett foto i veckan för att se framstegen och viktminskningen... eller kanske ett par bilder i veckan. Tanken var först att jag skulle lägga ut dem här, men jag har inte bestämt mig helt än - fast i och för sig... vad spelar det för roll? Jag har den kropp jag har och det är inte mycket att göra nåt åt - det som ska hända nu är ju att det ska bli lite mindre kropp kvar i slutänden, så kanske bilder kommer här också. Se detta som en varning till er som är "äckelmagade" eller pryda ;)
Har bestämt att ta ett foto i veckan för att se framstegen och viktminskningen... eller kanske ett par bilder i veckan. Tanken var först att jag skulle lägga ut dem här, men jag har inte bestämt mig helt än - fast i och för sig... vad spelar det för roll? Jag har den kropp jag har och det är inte mycket att göra nåt åt - det som ska hända nu är ju att det ska bli lite mindre kropp kvar i slutänden, så kanske bilder kommer här också. Se detta som en varning till er som är "äckelmagade" eller pryda ;)
måndag 22 augusti 2011
110822
Arbetstelefonen ringde - "dolt nummer" - förbereder mig för ett kundsamtal och laddar för att bli hård och fyrkantig.
I andra änden börjar en tjej prata och frågar om jag är jag, vilket jag ju de flesta dagar är...
Det visade sig att det var koordinatorn på Sahlgrenska och att hon ville bjuda in mig för provtagning, möte med narkosläkare och kirurg, nästa vecka på onsdag.
Fick även tid för operationen - det kommer blir den 12 september.
Det är snart! Tiden går snabbt! Om tre veckor, vid den här tiden, ligger jag tämligen nyopererad och har förhoppningsvis lite ont eller känner att de gjort något med mig i alla fall.
Hotellrum är bokade både inför provtagningen samt inför operationen då tågtider inte passar och vem vågar lita på att SJ kommer fram i tid? Nej, det är bättre att ta det säkra före det osäkra och åka kvällen innan och sova (försöka i alla fall) på hotell i närheten av sjukhuset.
Bakgrunden och allt krångel bakom denna operation kommer i ett separat inlägg.
Till jul kommer jag inte längre vara tjockare än själva jultomten!! :D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)