En stämpel skulle kunna ta 5 minuter att få - i ett halvciviliserat land som Sverige i alla fall... Här började problemen redan i dörren till myndigheten. Där stod det en man som vägrade att släppa in oss eftersom vi inte hade papper från en bosatt i Kurdistan som gick i "garanti" för mig. Jag vill bara ha en stämpel - inte flytta hit!
Vi träffade på en svensktalande man utanför som ville hjälpa oss. Han diskuterade länge med mannen i dörren och till slut - efter typ 20 minuters lirkande släpptes vi in... till nästa kö och nästa problem. Vi gick till ett kontor där de skulle godkänna att han gick i garanti för mig och de skrev ett papper som jag skulle ha med till nästa kontor. Där var det kösystem med nummer och utan - vissa gick bara in och struntade i nummerlappar. Vi fick i alla fall nummer 161 och det var nummer 83 som betjänades. Innan vårt nummer kom hade mannen som hjälpte oss hunnit bli färdig med sina ärenden och fixat en "kod" till oss så han slapp vänta på vår tur. Det tog ca 2,5 timme innan det blev vår tur och då sa kärringen bakom disken, efter att ha tagit foto på mig och fått mitt fingeravtryck, att vi skulle gå till ett annat kontor och vänta i kö för att ta blodprov. Då tog mitt tålamod slut och jag sa att jag skiter i allt och bokar om biljetten och åker hem tidigare - för jag hade sett "labbet", som såg allt annat än rent ut och jag blev så arg att tårarna sprutade.
Svärmor försökte med olika kontor och olika myndighetspersoner för att vi skulle slippa allt och bara få stämpeln, men de stod på sig och jag tvingades ta ett blodprov i ett rum med blodiga bomullstussar på golvet och "sköterskor" som inte tvättade händerna eller använde handskar, men för min skull letade de reda på ett par för att få ta mitt blod.
Efter det gick vi tillbaka till kontoret med nummerlappssystem men blev hänvisade till kontor nr 3 för att få hjälp där. Tålamodet var helt slut och jag orkade inte mer. Det var dessutom stängt på alla kontor för lunch så vi fick vänta ytterligare för att de skulle komma tillbaka och börja bråka på nytt.
Till slut efter att ha betalat både för blodprov och annat fick vi betala för att få mitt visum. Jag svor till dem på att jag ALDRIG mer kommer komma tillbaka till Kurdistan och att deras så kallade system suger hästpung!
Idag åkte svärmor och jag till bazaren igen... Det är en härlig blandning av saker... kött bredvid sjalar, levande hönor på vagnar, frukter och grönsaker av alla de slag och väldigt mycket människor och liv. Idag handlade alla dessutom för Newroz, deras nyår, som är imorgon, så det var extra mycket liv och rörelse.
Efter marknaden åkte vi hem till Lanja och hennes familj. Lanja har varit i Sverige i omgångar med sina barn så henne känner jag och tycker mycket om. Vi åt god mat och satt och pratade tills det var dags att åka in till stan för att se på Newroz-firandet. Alla åker in till stan kvällen innan nyåret för att fira in det med brasor, fyrverkerier, dans och glädje. De flesta hade sina traditionella kurdiska kläder på sig - både vuxna och barn, kvinna som man.
Jag tror att de smällde upp fyrverkerier motsvarande Sveriges stadskassa - här sparas det inte på krutet minsann!
Efter att ha gått runt någon timme åkte vi hem för lite kvällsmat och sen en tur till en park med barnen i familjen, så de fick rasa av sig lite.
Nu håller mannen i familjen på med köttet och maten som ska med på picknicken vi ska åka på för att fira Newroz ytterligare, på torsdag. Vi ska då upp i bergen till någon utflyktsplats... kameran följer med och kanske att det blir en bild på mig också då - om jag väljer att ha kurdiska kläder på mig.
Vi blev även intervjuade för någon kurdisk tv-kanal när vi var ute och tyvärr blev även jag tvingad att medverka - det är tur att vi inte tittar på de kanalerna själva.
Piroz bet Newroz! Grattis till Kurdistan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar