Det där med signaler

Kroppen sänder definitivt ut starkare signaler gällande hunger och mättnad nu än tidigare.

Det är som en liten gubbe som står och hoppar och skriker i kroppen...

Tänk dig en trotsig unge, kl 18.15 på en stormarknad som efter en lång dag på dagis släpas med dit för att storhandla med sin Odd Molly-mamma. Ungen vill ha något och börjar lite tyst med "mamma".... "mamma"... "mamma" utan att få gehör för hon har hittat en kompis från Odd Molly-maffian och tar ingen notis om sitt barn längre. Lite högre och nu hängande på vagnen "MAmma"... MAmma"... "MAmma"... Utan reaktion läggs nu ett växelvis fotstamp till och ruckande av vagnen till allt högre "MAMMA"... "MAMMA"... "MAMMA"... Odd Molly-mammorna är så inne i sitt samtal att ungen fortfarande inte får någon reaktion, mer än att mamman parerar skakningarna av vagnen något. Ungen flippar, hoppar nu jämfota till "MAMMA!!!!" MAMMA!!!!" MAMMA!!!!" och DÅ märker Odd Molly-mamman att något händer, vänder sig mot sitt barn och säger med sin sammetslena Odd Molly-röst, "Sa du nåt hjärtat?"

Tänk er den ungen - fast en liten gubbe inne i din kropp, som försöker göra dig uppmärksam på att du börjar bli hungrig - DU ÄR SKITHUNGRIG!!! NU!!! hoppandes jämfota i frustration över att maten inte kommit än.

Det är bara att stilla tänka "Sa du nåt, hjärtat?", ta något att dricka eller lite att äta som stillar gubben för stunden och se till att fixa mat inom kort för han kommer börja igen - tro mig! En jämfotahoppandes liten tröttbyxa till gubbe vill du inte ha hoppandes i dig för länge.