Här händer saker

Ätit laxrester till lunch. Lika gott idag som det var igår och fortfarande inga problem att äta! Finns lite kvar så det får nog bli middagen också... Har också varit och hämtat ut paketet med saker från Panduro så nu är förrådet påfyllt och jag kan pyssla tills jag storknar.

Är toktrött på att inte har nåt att göra så jag letade fram "Fitness-banden" jag köpte för längesen. Gummiband man kan använda för att få motstånd vid träning av olika muskler hemma och jag har testat lite. Inte särskilt roligt och jag vill helst ha riktiga maskiner att träna med så jag vet att jag gör rätt och jag kan välja vikten jag vill belasta med, men eftersom magen kanske behöver vila lite till får jag vänta. Hittade i alla fall ett par sätt jag kunde träna för att ontet i ryggen skulle släppa lite.

Under natten kunde jag slappna av och sova i alla ställningar jag normalt tycker är behagliga och det var nog bra också för det gör inte riktigt lika ont, lika snabbt i ryggen idag. Magen känns inte alls längre och jag tror därför att allt läker bra!

För två dagar sen började jag mäta hals, armar, bröst, under bröst, midja, rumpa och lår. Mätte idag igen eftersom vår våg bestämt sig för att vara konstig idag. På två dagar har det skett vissa förändringar och jag är förvånad...

Hals: -2 cm
Armar: -2 cm
Bröst: ingen förändring (vilket gör mig lite glad, att det inte är det första som försvinner)
Under bröst: -1 cm
Midja: -3 cm
Rumpa: -2 cm
Lår: -2 cm

På 2 dagar! Och från högsta vikten jag haft -21 kg!!

Det skrivs så mycket negativt om GBP. Media belyser inte fördelarna. GBP-patienter byter sitt "matmissbruk" mot andra missbruk och blir alkoholister, sa de i en dokumentär jag såg i våras. Varför kan de inte göra åtminstone ETT program om hur bra det faktiskt kan gå och hur bra folk mår efteråt?! 70% drabbas av dumping mer eller mindre, 30% gör det inte och jag börjar misstänka att jag kanske tillhör de där 30%-en som inte gör det, för så försiktig har jag inte varit när jag druckit och ätit - även om jag försöker vara duktig. Större delen av opererade har inte ont efter operationen, eller känner bara ett litet milt obehag - som min "träningsverk". Många frågar om de verkligen blivit opererade. Varför talar man inte om det istället?!

Fördelarna för mig är att jag går ner i vikt, får förmodligen ett mer aktivt liv, mindre värk, ökad livskvalitet och livslängd och jag kommer förhoppningsvis må bättre psykiskt och inte känna att jag ska "gömma" mig.

De negativa aspekterna har jag inte märkt av än - om de nu finns. Jag har svårt att tro att jag kommer bli alkoholist, eftersom jag inte tycker om alkohol och aldrig druckit innan så att börja nu känns rätt främmande. Vad jag skulle kunna ersätta mitt påstådda "missbruk" med annars vet jag inte. Jag ser inte heller att jag haft ett "matmissbruk" innan. Sockerberoende kanske, men jag har inte missbrukat maten, jag har nog snarare ätit för lite och för oregelbundet och "kompenserat" upp det med godis. Vikten smög sig på allt eftersom och då jag haft värk pga EDS har jag inte kunnat röra mig i proportion till intag av kalorier.

Jag kan äta allt jag provat hittills - till och med nån godis och chokladbit... och ja, jag har ätit godis redan, men istället för en stor påse med smågodis räcker det med ett par bitar saltlakrits att suga på. Istället för en 200 grams chokladkaka räcker det med en ruta för att göra mig nöjd för kvällen. Banan blev mitt mellanmål igår och det gick bra. Idag blir det nog ett skalat äpple tror jag för det är jag sugen på.

Jag tror fortfarande att om man känner sin kropp och kan lyssna på signalerna den sänder ut så klarar man detta galant! Jag äter när kroppen säger till att den är hungrig och varierar min mat på samma sätt som innan, äter inte halv-/helfabrikat eftersom det smakar skräp och ofta är dåligt näringsmässigt.

Om jag nu är så "duktig" på att lyssna på kroppen och vet vad som är nyttigt och onyttigt - varför gick jag upp och varför behövde jag en GBP? Förut sände min kropp inte ut signaler att den var hungrig - jag kunde gå länge utan att äta... ibland i flera dagar, upp till en vecka och tanken på mat gjorde mig illamående. Och sockerberoendet hade jag inte karaktär nog att motarbeta om sanningen ska fram! Jag kan och är duktig på att laga mat, vet hur man lagar olika typer av dietmat, hur man lagar gourmetmat som skulle platsa på en 3 stjärnig restaurang, husmanskost, asiatiskt - you name it - jag lagar! Ibland har dock inte orken och inspirationen funnits och jag har slängt ihop nåt som kanske inte varit av det nyttigaste slaget. Fett, socker och för ont för att motionera är en dålig kombination. Dock är detta något jag har med mig nu och som hjälper mig.

Önskar så att media kunde visa nåt annat än skräckhistorier nån gång - oavsett vad det gäller!

En GBP är inte raka vägen till helvetet! Tror inte det är det för särskilt många även om det självklart kan gå fel och det finns risker med ingreppet, precis som med alla andra ingrepp och behandlingar... Är det ändå inte bättre att lugna de som ska opereras så de är så lugna det bara går att vara när de rullar in i operationssalen? Jag var lugnare än en filbunke, inte minsta stressad eller nervös och det tror jag också varit till min egen fördel. Är övertygad om att stresshormoner försvårar läkprocessen och hela utgången så jag ser ingen nytta i att skrämma upp patienten. Man har som patient tänkt igenom detta både en och tre gånger innan man ligger där på väg att bli sövd.

Skärpning! Jag försöker verkligen hitta något negativt, något som gör ont, något som inte är bra - men sanningen är den att jag inte lyckas! I mitt fall har kirurg, narkosläkare, sköterskor och skötare gjort ett superduperjobb!!

Och jag har tappar flera centimetrar!

Pilutta er! tjockismobbare! :P