Nervös?

"Är du inte nervös? Det är ju bara en vecka kvar nu."

Nervös? Nja, egentligen inte... jag har ingen anledning att ifrågasätta kirurgens och narkosläkarens förmågor och kunskaper. Jag litar fullt och fast på att de gör sitt allra bästa och skulle något *peppar, peppar* hända under operationen är jag övertygad om att de gör sitt yttersta för att rätta till det.

Jag är faktiskt mer bara spänd av förväntan och ser fram mot en lättare framtid...

När svärföräldrarna var här idag pratade vi lite och frågade om de skulle åka till hemlandet som det var tänkt, men nej, det skulle de inte längre, av flera anledningar - en att jag opereras och det är viktigare... lite gulligt tycker jag, även om det finns fler skäl att de inte åker.

Nästa lördag ska jag åka till bageriet och jobba en snabbis och måste nog samtidigt åka och säga hej till mamma eftersom jag sen på söndagen åker till Göteborg och hon är mer nervös för detta än jag är och är inte helt okej med att jag ska läggas under kniven - fast självklart ser hon fördelarna... men hon är rädd för riskerna, även om de inte är stora... men så är väl mammor kanske...

Jag är redo inför det som stundar! Jag är förberedd! Jag är påläst! Jag är medveten!

Det enda jag är nervös för är att jag ska äta något som får mig att må så dåligt att kroppen försöker kräkas upp det... det är skräcken! Jag kan sitta och vagga på sängkanten med tårarna sprutandes ur ögonen som om det vore sprinklers för att jag mår så dåligt att jag egentligen skulle behöva kasta upp, men gör allt i min kraft att förhindra det så jag istället ska få ut det som gör mig dålig den... hm... andra vägen. Detta eftersom jag aldrig kunnat kräkas bara en gång - när jag blir så dålig att det måste komma upp så kommer det i kaskader och sist var det 17 gånger på raken och jag hade så ont i hela kroppen att jag bara skakade... jag orkade inte ens använda en hink eller sitta hukad över toaletten - jag stod i duschen och lät det komma över mig själv samtidigt som vattnet sköljde bort allt och när jag sen var klar efter en timme var det bara att ta fram klorin och börja städa. DET är skräcken att det ska hända och jag är därför rädd att jag kommer bli överförsiktig, men ska försöka använda den hjärna jag begåvats med för att ta mig genom även detta "hinder".

Trevligt ämne vi hamnade på nu då... spyor... sorry!

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jag har inte jättemycket planerat under veckan än så länge, men med lite tur så blir det en resa till Norrköping, en till Skinnskatteberg och en till Västerås. På onsdag ska jag till Karlstad för att jag blivit kallad som vittne i en rättegång och då måste man komma. Jag tror dock att det kommer bli inställt igen för det har det redan blivit en gång och den åtalade är inte i Sverige nu heller...

Under veckan behöver jag även handla hem potatis - mycket potatis eftersom det är det som får vara basen sen när jag får börja äta igen. Ris och pasta är uteslutet, men det gör mig inget. Hade de däremot sagt att jag aldrig mer skulle få äta potatis hade jag nog tänkt efter både tre och fyra gånger innan jag hade sagt att jag ville opereras - det är min favorit - i alla dess former och nu får jag äta det - i alla dess former! YAEY!

Dags för lite mer vatten och sen sängen... ska bli spännande att se vad jag lagar för kulinariska läckerheter i natt, i drömmarnas land - in i dimman, vänner!